The Contractor 2022

Den här filmen öppnar med dramatiskt tyngd. Den tar upp självmord bland soldater. Arméns tvivelaktiga behandling av män som de intalat ska bli hjältar om de går med får till en början vass behandling i manuset. Detsamma gäller lögnerna till folket som ska bagatellisera problemet. Skådespelet står i fokus och karaktärerna får liv. Man får hopp om en stark och omskakande film.

 

Berättelsen trampar på i fotspår som trampats upp oräkneliga gånger tidigare. James (Chris Pine) är en soldat med hedervärda insatser på fältet i sin historik. Han är också en kärleksfull familjeman. När armén stänger av honom under orättvisa omständigheter så hamnar familjen i ekonomisk kris. Han börjar jobba för en privat uppdragsgivare som skickar honom till Berlin på ett första uppdrag. Fortsättningen är inte svår att förutsäga för tittare som sett den här typen story berättas på film förut.

 

Trots den välbekanta uppbyggnaden där action vävs samman med förrädisk "lita inte på någon" - thriller bjuds det ändå på nog av oväntade vändningar för att hålla tittaren allert filmen igenom. När automatvapnen börjar smattra offras dock inledningens dramatiska tyngd omedelbart. Slagsmål och skottlossningar avlöser varandra i ett tempo med fokus på driv och inte substans. Actionscenerna är snyggt gjorda med intensiv nerv. Ljudbilden är dynamisk. Sparkar och slag gör ont att se och framför allt att höra. Det känns som om kulorna viner förbi öronen på riktigt när man ser filmen. Ändå håller regissören Tarik Saleh hela vägen filmen grundad i realism istället för typisk amerikansk svullstighet. Fotot fångar smidigt allt som händer. Tekniskt sett finns inga anmärkningar på hantverket.

 

Pine ger oss ännu en bra prestation. Tåv nordiska regissörer har på kort tid gett honom möjligheter att visa upp riktigt bra skådespel. I kommande "All the Old Knives" får Janus Metz Pedersen ("Borg") ut en stark prestation ur honom. Här är det svensken Saleh ("The Nile Hilton Incident") som regisserar Pine med stabil hand. Han får visa vad han går för när det kommer till seriöst dramaskådespel vid ett par tillfällen i filmen. Min tanke var hur bra det här hade kunnat bli om han fått spela i det känsloläget hela vägen från början till slut. 

 

Den alltid fantastiska och gravt underskattade Ben Foster briljerar i en viktig roll som även den hade behövt mer djup i manuset att verkligen  utforska för skådespelaren. Kiefer Sutherland gör som alltid en oklanderlig insats. Det är han som för sätta ord på frustrationen hos soldater som huggs i ryggen av sina överordnade och han gör det på ett sätt som gör att man som tittare blir upprörd på riktigt. Jag fick omedelbar lust att se Kiefer i många fler roller i fortsättningen.

 

Sammanfattningsvis så utnyttjar filmen inte sin emotionella potential men fungerar bra som standardaction som underhåller för stunden. Jag hade gärna sett mer speltid för att ge mer dramagrund och därmed mer slagkraft till all action. Speciellt finalen blir lidande av detta. Den hade kunnat bli riktigt känslostark med mer tid lagd på emotionell uppbyggnad inför urladdningen som komma skall. När krutröken skingrats ångrar man i alla fall inte att man gav filmen av sin tid och då har man som jag ser det ändå fått ut något positivt av upplevelsen.