The Dark Knight Rises 2012

Låt oss få det tråkiga överstökat: "The Dark Knight Rises" är inte en film jag drömmer om att se om i fösta taget. När både "Batman Begins" och "The Dark Knight" har lämpat sig fint för en omtittning, till och med växt andra gången, slår den långdragna inledningen i "The Dark Knight Rises" bort alla såna tankar. Den är gäspvarning på hela den första timmen, där man visst bestämt sig för att samla hela filmseriens svagaste scener.

Men någonstans har han ändå koll på läget, Christopher Nolan. Skurken introduceras tidigt med en spektakulär rymning, dialogerna förvarnar om "stormen som kommer" och "kriget som inte är över". Den långa väntan på att Bruce Wayne, som i åtta år deppat i östra flygeln efter Rachels död, överhuvudtaget ska motiveras till att ta på sig masken blir uthärdlig med löftet om en pampig sammandrabbning. Ett löfte som uppfylls. När Batman far fram på gatorna med capen i vinden igen, är bara det ren lycka.

Tom Hardy har lagt till med 15 kilo muskler och en grov trailerröst för att spela Bane, en jätte till terrorist som sitter på en jättebomb och hotar att ödelägga Gotham City. Man gör klokt i att ha "Batman Begins" färskt i minnet för att helt hänga med i varför. Jag kan dock sakna de skönt galna ärkefiendena från de tidigare filmerna. Scarecrows psykotiska tendenser och eller Jokerns oberäknelighet, serietidningssnygga skurkar med passion för kaos och svart humor, byts ut mot ren muskelmassa och sprängdeg. Det sägs att Nolan drömmer om att regissera en Bondfilm. Jag undrar om inte han också vid något tillfälle velat skicka Terminators mördarfarkoster in i ett avsnitt av "24"? Kort sagt: Bane är en tråkmåns. Actionscenerna är storslagna, om än inte nyskapande. Den mörke riddaren lyser med sin frånvaro i stora delar av filmen, till motspelarnas förtvivlan. Ska den legendariske hjälten hitta tillbaka innan det är för sent?

Samtidigt är det inte för inget som jag håller fast vid att Christopher Nolan är vår generations mest spännande regissör. Karln levererar pålitliga blockbusters med Spielbergs självsäkerhet, kombinerat med svärtan och intensiteten ur Scorseses mest hyllade maffiafilmer. Och så har han inte minst snappat upp en viktig lärdom från Hitchcock: introducerar du tidigt en bomb för publiken, kan du lugnt chilla ett tag och låta dialogtunga scener ta över - alla sitter ändå som på nålar och väntar på ett pang.

För när det väl smäller, då dånar det ordentligt i bioväggarna. Inför sista fighten i "The Dark Knight Rises" drar man på högsta växeln och det dröjer innan jag får andas ut. Allt står på spel för den här staden, som fått stå ut med så mycket. Och det blir tydligt här, att trilogin inte handlar om Batman eller om Bruce, en excentrisk miljardär driven av hämnd. Den handlar om Gotham, en stad nära att gå under av korruption och brottslighet, med medborgare som reser sig ur askan och förenas när det väl gäller. Om hur bilden av en hjälte, en symbol i skyn kan väcka hopp hos en föräldralös pojke på gatan. Domedags-mantrat på Hans Zimmers soundtrack tonar över i "The Star-Sprangled Banner" och det blir nästan hollywoodskt övertydligt, men ändå rätt vackert.

Minst lika glad blir jag av att se hur snyggt man väver in Selina Kyle i handlingen. Catwomans tillkomst har vi ju sett någon gång för mycket vid det här laget, men Nolan-brödernas (Christopher och Jonathan står även den här gången för manus) lösning är, utan att avslöja för mycket, suverän. Anne Hathaways kattlika femme fatale stryker omkring och tillför elegans, snärtiga repliker och tveksamma avsikter medan den gode och den onde - Batman vs Bane - gö upp om sitt. Några andra överraskningar sparas dessutom till självaste slutet, twistar som fansen lär älska eller hata - det återstår att se. Men håll dig borta från spoilers för den ultimata upplevelsen.

Christopher Nolan uppfinner inte hjulet med sina Batman-filmer, och den här gången har han nog också lagt amibitionsnivån lite väl högt för sitt eget bästa. Men han har återupplivat genren på ett sätt som många filmmakare är rejält avundsjuka på. Och även om jag nöjer mig med en 4:a i betyg till "The Dark Knight Rises", blir det en solklar 5:a till den nu officiellt mest imponerande superhjältetrilogin som någonsin har gjorts.