The Fountain 2006

Att illustrera mänsklighetens universella strävan efter att hitta det slutgiltiga botemedlet mot död är något som nästan luktar lite hybris. Klarar Aronofsky verkligen att undvika de värsta prettofällorna? Titta på betyget ovan. Hjärteprojektet ”The Fountain” fokuserar på det mest drabbande vi kan uppleva som människor - Kärlek och Död. Det är en film vars universum är beroende av att alla beståndsdelar sitter på rätt plats, att varje atmosfär har sin egen motsvarande tankebana. Rubbas en stjärna rämnar allt. Aronofskys visionära kraft och monumentala bildspråk förhindrar det. Rollbesättningen och ett minutiöst utarbetat manus ser till att inte en enda död planet finns i sikte.

Berättelsen tar form genom Tom Creo (Hugh Jackman) och hans svårt cancersjuka fru Isabel (Rachel Weisz) vars mytiska versioner återskapas i en historisk värld som drottning Isabella av Spanien och hennes trogna härförare. Medan Tom som är forskare alltmer desperat söker hitta botemedlet mot cancer skriver Isabel Creo på en bok om Livets träd, Edens bortglömda under vars sav kan ge odödlighet. Bokens kapitel blir levande gestaltningar av härförarens jakt efter sätt att finna trädet och därigenom rädda sin drottning. Men Isabels tid rinner ut. De vita sidorna i bokens sista kapitel förebådar en oundviklig död. Hennes sista önskan i livet blir att Tom slutför berättelsen på egen hand.

Hugh Jackman har en krävande dubbelroll som nutida forskare besatt av att finna ett botemedel mot cancer och drottning Isabellas härförare under 1600-talet. Få kan kombinera en genuint manlig utstrålning med hans sensibilitet och inlevelse. Men ingen historia om kärlek är utan två älskande – och Rachel Weisz lämnar ingen tvekan ifråga om Aronofsky gjorde rätt i att rollbesätta sin egen fru i den kvinnliga huvudrollen. Med en tidlös filmstjärnekvalitet förför hon lika lätt med otvungen värme som cancerpatienten Isabel som med distanserad auktoritet i rollen som drottning Isabella. Under regentens återhållna exteriör anas glimtar av våldsam lidelse.

”The Fountain” lämnar spår med sina två parallella stjärnfall till berättelser som suger in åskådaren mot upplösningens crescendo. Det är tidlöst episkt. Initialt bedövar den alla sinnen bara genom en häpnadsväckande kraftfull visuell virtuositet. Intensiteten i visionen, omsorgen i allt som gestaltas ner till minsta mikrofiber, tematikens välavvägda komplexitet… helheten är hela tiden på gränsen för hur mycket man kan ta in. Få regissörer kan ens fundera på att filma sådana monumentala scener utan att bli gränslöst svulstiga, eller förlora fokus från allt det väsentliga. Med osviklig intuition och adamantiumhård kontroll över filmmediets utryck faller Aronofsky aldrig någonsin överbord. Hans strävan efter perfektion märks inte minst i det konsekventa användandet av en bortglömd begåvning som Ellen Burstyn. ”The Fountain” är lika mycket konst som film, men hänfaller aldrig åt lättglömda pretentioner. Tvärtom. Långt efter att ljusets släckts tänker man fortfarande på filmens storslagna poetik. Aronofsky har just nått en position på de stora regissörernas svårnavigerade stjärnkarta.