Vi rankar Darren Aronofskys 7 filmer - så skruvade är de

Ända sedan långfilmsdebuten ”Pi” har Darren Aronofsky fängslat publiken med sina udda verk men även vägrat låta de komma undan enkelt. Han historier om drogmissbrukare, brottare och balettdansöser har kombinerat nästan utmattande bilder med häftiga metaforer. Alltid skruvat på en nivå få andra regissörer kommit nära. Hur skruvade är de egentligen - och vilken vinner?

 

 

 

Troligen den mest konventionella men likväl den mest kritikerhyllade filmen från Aronofsky. Här låter han Oscarsnominerade Mickey Rourkes oväntat karismatiska utstrålning guida oss genom berättelsen om wrestlingsstjärnan som försöker göra comeback trots sviktande hälsa och popularitet. Istället för omskakande bilder och kameraåkningar så är det dramat i sig samt den fascinerande pendlingen mellan wrestlingvärlden och det ”riktiga livet” som ger filmen dess styrka.

 

 

 

Regissörens första episka storbudgetfilm blev också hans mest ekonomiskt framgångsrika, vilket inte var oväntat med ett slagkraftigt tema/huvudperson och populära stjärnor i huvudrollerna. Den var dessutom mer publikvänlig genom att ersätta filmskaparens sedvanligt subtila referenser till en mer direkt berättelse om Noah och hans ark. Fattigt på surrealism med andra ord men desto fler digitalt animerade djur, landskap och Transformers-liknande stenjättar - om inte det är en syn för ögat så vet jag inte vad.

 

 

 

Aronofskys svartvita debut hade inte riktigt budgeten för de kraftfulla filmsekvenser har numera är känd för men är fortfarande en laddad thriller som visar tidiga prov på regissörens briljanta skildringar av hallucinationer. Här är det en schizofren matematiker vars epilepsi och ständiga huvudvärkar leder till att han börjar se mystiska människor som inte existerar i tunnelbanan - och en människohjärna som dyker upp på oväntade platser… Simpelt men inte mindre obehagligt för den sakens skull.

 

 

 

Sex år efter ”Requiem for a Dream” så släppte äntligen Aronofsky sitt efterlängtade drama om livet, döden och metafysik - tyvärr floppade den såväl hos kritiker som på bio. Men som alltid när Aronofsky använder sig av biblisk symbolism så finns det gott om - bokstavligen - bländande bilder, inte minst i den tredje och mest abstrakta historien. Oavsett hur man finner filmens kvalitet så är det svårt att inte bli hänförd av det enorma Livets träd - eller Hugh Jackmans fight med en välutrustad mayapräst!

 

 

 

Som om det inte var nog skruvat att se den söta flickan från ”Leon” både ha oralsex och knivattackera Mila Kunis… Här skildras Natalie Portmans mentala sammanbrott och övergång till den mörka sidan med minst sagt obehagliga bilder på spegelbilder som lever sina egna liv, naglar som slits av, vingar som växer ur huden, ben som knäcks, röda ögon som lyser och teckningar som talar. ”Black Swan” är ingen skräckfilm men ändå bland det mest skrämmande som visats på bio senaste tio åren.

 

 

 

Med sin nya relationsthriller slår Aronofsky nästan ut sig själv i skruvade sekvenser. Utan att avslöja för mycket så leder ett till synes oskyldigt men ovälkommet besök till ett stigande kaos som och slutligen en upplösning som liknar något en splatterfilm. Men även innan det börjar urarta finns även korta, subtila hintar om att saker inte står rätt till. Vältrandet i metaforer bjuder självfallet in till debatter om djupare meningar men det som sker på duken är tveklöst fortfarande provocerande och svårsmält.

 

 

 

Det stora Hollywood-genombrottet skildrade drogmissbruk som aldrig förr. Det inte bara såg, lät och kändes som en drogtripp - hela filmen var som karaktärernas egna upplevelser. Men det är knappast några sköna, animerade LSD-resor vi snackar om. Med Aronofskys bisarra kameraarbete och Clint Mansells intensiva musik blir det en alltför levande mardröm som kulminerar i en av de otäckaste finaler någonsin. Och en film som skapar kylskåpsfobi gör ändå något rätt.