The Grand Budapest Hotel 2014

Wes Anderson hör till de där regissörerna som man uppenbarligen älskar besinningslöst eller oförstående skakar på huvudet åt. Jag har alltid legat någonstans mitt emellan, tyckt väldigt mycket om en del filmer, funnit svagheter i andra. Men inför "The Grand Budapest Hotel" ger jag mig villkorslöst. Detta är en briljant film, en udda, tempofylld komedi, fylld med så många detaljer och sekundsnabba ögonblicksbilder att jag redan längtar efter att se om den och kunna gå på upptäcktsfärd på nytt. För mig är detta Wes Andersons hittills bästa film.

Filmen utspelas i tre plan. Den åldrade författaren Author (Tom Wilkinson) berättar om hur han en gång på 1980-talet besökte Budapest Hotel i ett fiktivt mellan-europeiskt land. Där möter han (nu spelad av Jude Law) hotellets ägare, Mr Moustafa (F. Murray Abraham), som över en middag berättar om hur han kom att en gång i tiden överta detta gigantiska hotell, som nu sett bättre dagar.

Och så till 1932 och filmens huvudhistoria. På det glamorösa hotellet är det den legendariske M. Gustave (Ralph Fiennes) som styr och ställer och som gärna bäddar ner sig hos de kvinnliga gästerna, oavsett ålder. En av dessa är Madame D. (en till oigenkännlighet sminkad Tilda Swinton). En ung Zero Moustafa (nykomlingen Toni Revolori) anställs som hotellpojke. Han och M. Gustave finner varandra över åldersgränsen, vilket blir till stor hjälp i en alltmer trasslig intrig, som involverar en stulen tavla, ett arv, ett stundande krig, en halsbrytande flykt från ett fängelse och skottlossning inne på hotellet. Jag är medvetet vag kring intrigens detaljer, för jag tycker att du som läser detta ska få samma glädje av de oväntade och halsbrytande vändningarna som jag hade. Och kommer att ha igen.

Anderson har alltid tyckt om medvetet stiliserade miljöer och specialeffekter som ska se lite hemmagjorda ut. De finns med även här, och ger filmen charm och stundtals en lite teatral effekt. Bilderna beledsagas av ett lätt jazzpiano, som driver tempot framåt i en snabb men också behaglig takt. Det är den där sortens musik som inte gör något väsen av sig utan som bara finns där som en naturlig del av berättandet.

Rollistan är delvis som en provkarta över de skådespelare som Anderson tycker om att jobba med. I stora eller små roller hittar vi Ed Norton, Bill Murray, Owen Wilson, Jason Schwartzman och Tilda Swinton, i andra roller hittar vi Harvey Keitel, Willem Dafoe (som ser ut som varulven i 30-talsklassikern "The Wolfman", Lea Seydoux, Mathieu Almaric, Adrien Brody och Saoirse Ronan. Wow. Och det finns några figurer till som dyker upp och som jag ska hålla koll efter när jag ser om filmen - för det kan ju också finnas oannonserade cameos.

Och så har vi Ralph Fiennes som totalt dominerar. Jag har aldrig tidigare trott att han skulle kunna vara så här rolig, att han med en blandning av charm och självsäkerhet gör M. Gustave till en person som levererar samma sorts dead pan-humor som Bill Murray gjort sig känd för. Längre bort från han-som-inte-får-nämnas är det svårt att komma.

Lägg till detta ett briljant foto och en scenografi som får det att vattnas i munnen, och du får 2014 års första filmiska mästerverk. Måtte den bara inte vara bortglömd när det blir dags för nästa års Oscarsnomineringar.