Wes Andersons filmografi rankad från bra till bäst

Med lika stor passion för dysfunktionella familjeband och udda karaktärer som känsla för detaljrikedom och oöverträffad symmetri har filmskaparen Wes Anderson med sin särpräglade stil berikat filmvärlden på sitt alldeles egna sätt under de senaste 25 åren. Vare sig det handlar om hämndlystna djuphavsforskare, suicidala tennisproffs eller kalkonknyckande rävar så finns Wes alltid där med sin unika infallsvinkel. Med sina karakteristiska uttryckssätt har han av skeptiker blivit (oförtjänt) anklagad för att göra parodi på sig själv, men en sak är säker – ingen gör film som Wes Anderson.

 

Att rangordna den sjufaldigt Oscarsnominerade regissören och manusförfattarens filmer från sämst till bäst klingar dock fel i mina öron, då hans lägstanivå är så pass hög. Så här kommer en lista över Andersons filmer – från minst bra till allra bäst!

 

 

 

Wes Andersons debut från 1996, baserad på hans egna kortfilm han gjorde två år tidigare, saknar många av de stilbildande element som kom att definiera hans karriär. Således står ”Bottle Rocket” ut från den övriga filmografin med en mer nedtonad story och enklare bildspråk, men absolut utan att kännas innehållslös eller fattig. Med brödraduon Luke och Owen Wilson i huvudrollerna syns grogrunden för det som ska komma att bli den klassiska Wes Anderson-stilen, men hans långfilmsdebut är och förblir en aning amatörmässig och osäker.

 

 

 

Brokiga familjer och komplexa pappaproblem har varit ett genomgående tema i Andersons filmer, men det var först med ”Moonrise Kingdom” som han verkligen satte barnperspektivet i fokus. Resultatet är en oerhört charmig coming of age-berättelse bland brådmogna scouter, deppiga poliser och onda socialarbetare . Med ett rikt karaktärsgalleri som inkluderar både Anderson-favoriter som Bill Murray och Jason Schwartzman, och nya bekantskaper som Edward Norton och Bruce Willis(!), blir “Moonrise Kingdom” lika färgglad och härlig som sin ensemble, men också en av Andersons mildare filmer.

 

 

 

Med sina röda mössor och ljusblåa dräkter har gänget i ”Life Aquatic” otvivelaktigt blivit några av Andersons mest igenkända och älskade karaktärer. Men trots en Bill Murray i högform, en produktionsdesign att dö för och ett magiskt soundtrack – fullt av portugisiska Bowie-covers – borde “Life Aquatic” vara bättre än den de facto är. 

 

 

 

Med "Asteroid City" omfamnar Wes Anderson sin mer melankoliska sida med en berättelse om sorg, kreativitet och existentiell ångest. Det är en mognare filmskapare som är i farten, men som alltid finns lekfullheten där. Med en ramberättelse som kretsar i New Yorks teatervärld och ett rymdäventyr mitt i en stekande öken blandas två distinkt skilda världar, men hamnar ändå i en träffande fin symbios. Produktionsdesignen är som alltid att dö för och Andersons huskompositör Alexandre Desplat gör sitt bästa score på länge. Dock känns den maxade skådespelarensemblen märkbart trång, där flera intressanta namn slösas bort i periferin.

 

 

 

Med sitt frankofila kärleksbrev till gamla skolans journalism bjuder Anderson på sin mest detaljrika och kanske minst publikfriande film hittills. En fullständigt fullpackad samling berättelser lägger upp ett smörgåsbord av spännande livsöden och excentriska karaktärer, många av dem med inspiration från verkliga händelser – ett ganska ovanligt grepp från Anderson. En fullkomligt underbar film för de redan insvurna, men en tuff kaka att svälja för Wes-skeptikerna.

 

 

 

Stop motion-debuten med “Fantastic Mr. Fox” gav uppenbarligen blodad tand, då Wes några år senare återvände till den estetiskt tilltalande animationsstilen, här i ett futuristiskt Japan där rävar bytts ut mot hundar. Anderson är här på sitt allra mest lekfulla humör, men också oväntat politiska. Med en aldrig sinande detaljrikedom och visuell inspiration från allt från Akira Kurosawa till Hayao Miyazaki skapade han en ny animerad klassiker, även om den inte riktigt lever upp till charmen i Andersons tidigare fabel.

 

 

 

Regissörens första lek med stop motion-animation väckte liv i Roald Dahls klassiker som den kalkonknyckande och äppelcidersippande räven och hans familj på ett aldrig tidigare skådat sätt. Att säga att stop motion passar som handen i handsken på den perfektionistiske auteuren är en underdrift. Detaljrikedomen i hans vanliga spelfilmer är en fröjd för ögat och själen – och när han då får tillfälle att skapa sin egna värld bit för bit, hårstrå för hårstrå, bildruta för bildruta – ja, då blir det inget annat än en perfekt symbios. Här får Andersons detaljrikedom obegränsat grena sig ut och skapar en fantastiskt vacker, färgfylld och mysig värld som blandar heist-film med fablernas värld.

 

 

 

Andersons kanske mest underskattade film är en lika färgglad som bitterljuv berättelse om tre bröder som återförenas för att hitta sin förlorade mamma på ett kloster i Indien. En roadmovie på räls där österländsk spiritualitet och djupa familjesår lägger grunden till en av Andersons allra finaste skildringar. Titelns tåg som huvudkaraktärerna reser på är en perfekt spelplats för Andersons intrikata kammarspel och känsla för detaljer, och tillbakablicken i mitten av filmen är en fulländad kortfilm i sig.

 

 

 

Efter debuten med ”Bottle Rocket” känns det som att Anderson fann sin stil till hundra procent med uppföljaren ”Rushmore”. Lika perfekt som huvudkaraktären Max Fischer vårdar sin felfria skoluniform navigerar Anderson med oerhörd precision bland de numera klassiska stilgrepp som genomsyrar hans filmer. Jason Schwartzman gör den lika irriterande lillgamla som älskvärt naiva huvudkaraktären till perfektion, och backas upp fantastiskt av Bill Murray och Olivia Williams i ett oväntat men oförglömligt triangeldrama.

 

 

 

Utöver sina animerade filmer är detta det största steget Anderson tagit ur sin comfort zone, utan att förlora sitt sedvanliga innehåll. ”The Grand Budapest Hotel” är utan tvekan hans mest storslagna film, ett spektakulärt bakverk där varje lager skapats med oerhörd kärlek och precision. Berättelsen om hotelldirektören M. Gustave och hans älskade lobbypojke Zero andas allt från Ernst Lubitsch till Powell & Pressburger, samtidigt som den otvivelaktigt är en Anderson-kreation ut i fingerspetsarna. Denna grandiosa odyssé blev en nytändning i Andersons karriär, och det är inte svårt att se varför.

 

 

 

Filmen som verkligen satte Wes Anderson på kartan är och förblir hans oöverträffade mästerverk. Den melankoliska berättelsen om familjen Tenenbaum är hans rikaste och mest intressanta karaktärsgalleri, där varje skådespelare gör några av sina karriärers bästa prestationer. Andersons förkärlek för brokig familjedynamik, och särskilt problematiska pappor, har dykt upp i många kostymer genom åren men här skildrade han det tveklöst bäst.