The Grudge 2 2006

Om du inte tål japansk skräck eller uppföljare har du numera dubbel anledning att frukta att nya dejten bokat in er på en mysig lårkramarkväll framför "The Grudge 2". Har du däremot inte fått nog efter "The Ring", "One Missed Call", "Dark Water" och ovan nämnda titels veritabla anstormning på senare år, är det här en given biljett. Problemet är hur man ska bräcka originalets struptag på skräckfantasterna. Uppföljare lider ju av dilemmat att de får svårare att överraska allt eftersom – en nackbruten kvinna med sotig mascara och en blek pojke med katt funkar bra som hjärtstoppare i omgång ett, men uppnår inte samma effekt i andra ronden.

För alla er som inte är insatta får jag påpeka att titeln här refererar till den amerikanska remaken av "The Grudge 2" ("Förbannelsen"), en uppföljare till den amerikanska del ett med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen. Liksom i första delen utspelar sig handlingen mestadels i Japan, men på engelska eftersom det är det språk som talas av filmens huvudpersoner, Aubrey (Amber Tamblyn), Allison (Arielle Kebbel) och Jake (Matthew Knight – potential till utbränd barnskådis!). I förra filmen överlevde Karen Davis (Gellar) förbannelsen efter att ha varit i närkontakt med döden ett antal gånger. Det slutade med sjukhus och en mordutredning. Hemma i USA är mamma Davis orolig över nyheten att hennes dotter är misstänkt för mordbrand och skickar Karens yngre syster Aubrey till Tokyo för att hämta hem henne. Parallellt med historien om hur Aubrey initieras in i sin systers hemsökta tillvaro kör filmen två sidohistorier – dels den om hur två skolflickor utsätter tonåriga Allison för ett grymt skämt som går snett, dels om hur unge pojken Jake inte trivs med sin nya plastmamma och börjar utforska märkliga händelser i sitt hyreshus i USA. Parallellhistorierna används för att knyta ihop det hela på ett hyfsat snillrikt om än inte överraskande sätt. Trogen sina genrebröder handlar "The Grudge 2" om att resa insatserna – förbannelsen är nu i färd med att inte bara ta över grannskapet utan sprider sig över världshaven ändå in i USA. Inte mig emot (om inte annat så kommer man inte behöva komma på ursäkter för att snacka amerikanska i del tre). Det som märks tydligt den här gången är hur filmskaparna inte vet vilken riktning de ska ta för att skrämma skiten ur oss. Traditionellt subtil J-skräck? Stephen King-psykodrama? Komisk highschoolskräckis? Den här Vikingline-buffén bjuder på det mesta. För min del hade Takashi Shimizu vunnit en hel del på att skippa åtminstone highschool-elementet med bitchigt balla skolflickor (inklusive spännande nakenscen i duschen med filmens sexbomb) och fokusera mer på antingen Ambers sökande efter sanningen om sin systers hemsökelse (som på grund av bristande utrymme känns aningen rumphugget, men i ärlighetens namn får filmens i särklass obehagligaste hårresare) eller de konstant obehagliga stämningarna i det amerikanska hyreshuset, som dessutom har den stora fördelen att ha en hel liten ensemble som alla gör det mesta av sina roller. Jennifer Beals är inte längre småflickors förebild som i "Flashdance". Hon har gått över till att skrämma skiten ur dem och deras pojkvänner som vuxna. Faktum är att det bästa hade varit att lämna de japanska miljöerna i fred – de kommer definitivt inte till sin rätt när partier av filmen lånar drag av osubtil slasher och fokusera helt på vad som händer hos familjen i USA. Här finns ett litet frö till vanvettig familjekorrision i stil med den i "The Shining". Fast dit har den här skräckblandrasen med sin framhastade ”historien bakom monstret” exposé och oklara kulturella placering ganska långt kvar.