The Judge 2014

Redan i den första dialogscenen väcks misstanken om att någonting inte står riktigt rätt till med ”The Judge”. Vi har några sekunder tidigare hälsats välkomna av den typen av etableringsbilder över storstadsmiljöer som i vanliga fall återfinns i vinjetten till generiska juristserier på tv.  Inne på herrtoaletten anklagar en ursinnig åklagare Robert Downey Jr:s stjärnadvokat för bristande moral, varpå denne urinerar på mannens ben och håller ett längre tal där han på bästa Tony Stark-maner säljer in sig själv som en briljant, humoristisk, självsäker och skrupelfri snubbe med välsmort munläder. Men det är varken särskilt roligt eller intresseväckande.

Någonting i ton och tempo skvallrar om en osäkerhet hos regissören, som heter David Dobkin och så gott som uteslutande har komedier som ”Wedding Crashers” och ”The Change-Up” på sitt CV sedan tidigare. Det ska visa sig att Dobkin har ett favoritvapen för att understryka att ”The Judge” verkligen är ett drama: Så fort chansen ges, och gärna också när den inte ges, dränker han ljudspåret i gräsligt sentimental musik. Detta grepp gör att filmen framstår ännu mer som en TV-produktion, dessutom en hiskeligt omodern sådan. Det är en utmattande tankeövning att försöka föreställa sig hur det gick till i klipprummet när man fattade beslutet att inte åtgärda åtminstone några av de ständigt återkommande musiksekvenserna. Borde inte Dobkin, med sin bakgrund i komedigenren, ha reagerat på dessa parodiska inslag? Hade han kanske annat att tänka på? Det går bara att spekulera i detta.

På papperet är ”The Judge” en John Grisham-inspirerad kriminalgåta förpackad i ett familjedrama om moral, pliktkänsla och försoning, där den hemvändande toppadvokaten Hank Palmer måste rädda sin gamla stränga pappa, som är en omutlig domare, från att fällas för mord. I praktiken är det en film som förlitar sig helt och hållet på Robert Duvalls och Robert Downey Jr:s skådespelarprestationer. Med sämre aktörer i de bärande rollerna skulle den inte kunna maskera sin egentliga klasstillhörighet som halvkass TV-film ens i några minuter.

Nu gör ju både Duvall och Downey Jr gubbar som de har gjort förut – den tjurige men moraliskt rakryggade fadersauktoriteten respektive den hyperverbale och elitistiske spjuvern som ska lära sig en läxa om medmänsklighet – så det handlar inte om att bryta ny mark på något sätt. Dessutom får ingen annan karaktär i hela filmen just något utrymme alls att växa eller fördjupas på. Det gäller Vera Farmigas inkvoterade gamla high school-flamma såväl som Hanks yngre, förståndshandikappade bror, som har som gimmick att han hela tiden filmar omgivningen och de övriga familjemedlemmarna med en gammal videokamera. Vid ett tillfälle samlas hela gänget för att titta på filmer från Hank och brödernas uppväxt. Gissa om Dobkin tar det tillfället i akt att vräka på med sentimental musik!

Det är i scenerna där far och son Palmer skriker på varandra om gamla oförätter som ”The Judge” har sitt eventuella existensberättigande (så får deras såriga relation också nästan två och en halv timme på sig att beröra åskådaren). Behållningen ligger uteslutande i Downey Jr:s och framförallt Duvalls rutin och skicklighet som skådespelare.

Och inte i rättegångscenerna, till exempel. Där närmar sig ”The Judge” många gånger det överdramatiska och absurt känsloladdade tonfallet hos den gamla Grotesco-sketch som parodierade amerikansk advokatfilmsdramaturgi. Själva mordfrågan tar bara så pass mycket tid i anspråk att Billy Bob Thornton hinner sticka in huvudet och hämta en kravlös lönecheck, i rollen som åklagare. Det här är Robert Downey Jr och Robert Duvalls föreställning, Billy Bob och alla andra får spela andrafiolen. Mest fiol spelar ändå David Dobkin.