Wedding Crashers 2005

En vacker dag i Hollywood fick en person med tillräckligt mycket makt följande idé: ”Varför inte låta Owen Wilson och Vince Vaughn spela två skilsmässoboförrättare (jag är lite osäker på terminologin, men menar sådana personer som försöker få skiljande par att komma överens om vem som skall ta bilen och vem som har rätt till trädgårdsmöblerna) som inte bara är bästa vänner utan även har en gemensam hobby: att objudna dyka upp på så många bröllop som möjligt (oberoende av religion) för att kunna ta för sig av gratis mat, dryck samt dans. Men det som de framförallt vill, är att komma i kontakt med alla ogifta kvinnor. Givetvis måste allt detta ske under falsk identitet. När bröllopssäsongen närmar sig sitt slut läser de i tidningen att finansministern Clearys dotter skall gifta sig och detta firas, förstås, med århundradets bröllop, något som de båda festälskande ungkarlarna inte kan missa. Väl inne på festen, får de kontakt med två tjejer, som råkar vara systrar (med varandra samt med bruden). Det ena leder till det andra (som det brukar heta, fast det är lite oklart vad man egentligen menar med detta) och de bjuds in till familjen Clearys enorma strandvilla. Att leva under falsk identitet brukar sällan vara någon god idé i filmens värld, så även här. Och då risken finns att det inte kommer att räcka med att visa en väl intrampad historia, kan man alltid friska upp det hela genom att tillsätta en tillräckligt stor portion förolämpningar. Detta kommer att bli en mycket romantisk och rolig film. Eller vad tycker ni?”.

Att jag skrivit raderna ovan beror inte på att jag är cynisk eller tråkig och inte heller på att jag ogillar komedier med så kallade låga skämt. För de sistnämnda kan vara kul, men då gäller det att man som regissör är skicklig då gränsen mellan dessa och rena förolämpningar som uppstår genom redogörelser av samhällets alla fördomar (som borde vara föråldrade men som tyvärr nog inte är det eftersom de dras upp) är hårfin. Och mannen bakom ”Wedding Crashers”, David Dobkin, lyckas tyvärr inte alls hålla balansen, utan trampar på fel sida så gott som genom hela filmen. I USA har denna film fått en s.k. R-rating. Det innebär att om man inte hunnit fylla 17, får man endast se denna film på bio i målsmans sällskap. Eftersom vi i Sverige är mer liberala, får man, om man skall se denna film själv, vara 10 år yngre. När jag först läste om detta kunde jag inte låta bli att skratta lite hånfullt samt uttala ett par ironiska kommentarer om den kristna amerikanska konservatismen. Men nu kan jag till viss del hålla med om detta. Inte just att sextonåringar skall behöva besöka biografer i föräldrars sällskap (vilket inte är att rekommendera i fallet ”Wedding Crashers”), utan att man bör ha passerat tvåsifferstrecket med god marginal för att kunna uppskatta något överhuvudtaget i denna film.

Mest besviken är jag över att man här lyckats slösa bort det komikerpotential som denna film faktiskt har: Owen Wilson (som brukar vara jätterolig), Christopher Walken (som brukar vara rolig) och Vince Vaughn (som brukar vara ganska rolig). Det har skrivits en del om att Wilson länge fått dras med en kultstämpel efter att i många filmer arbetat med Wes Anderson, och att ”Wedding Crashers” skulle föra upp honom på nästa nivå (löne- samt popularitetsmässigt måste de då väl mena, för med tanke på kvalitén innebär ”Wedding Crashers” knappast någon skådespelarmässig tillgång för Wilson, fast å andra sidan är Wilson en tillgång för ”Wedding Crashers” – jag vågar inte tänka på hur det hade sett ut annars, men det är ju en annan, mindre relevant fråga).

Då jag inledde denna recension planerade jag att ge ”Wedding Crashers” ett streck i betyg, men nu när jag skriver dessa avslutande rader låter en etta mer lämplig. För det finns ju trots allt vissa moment som är lite kul, fast frågan är om de upplevs som roliga eftersom de verkligen är det eller om de är relativt roliga då allt annat är så uselt.