The Killing 2010-2014

Likt "Forbrydelsen" är det även här en mordutredning som står i centrum när vi äntrar berättelsen, med poliserna Sarah Linden (Mireille Enos) och Stephen Holder (Joel Kinnaman) i spetsen. När en ung flicka vid namn Rosie försvinner spårlöst sätts de på fallet och inser snart att de kompletterar varandra väldigt bra. Holder med sin bufflighet och breda kontaktnät blir framåtrörelsen och Linden med sin mer försiktiga och analytiska sida lägger ihop pusselbitarna som skramlas fram. Deras utredning tar dem under första säsongen mitt in i den smet - dock en intressant sådan - som amerikansk politik är. Snart hittas nämligen kopplingar mellan försvinnandet och Darren Richmonds (Billy Campbell) ambitiösa borgmästarkampanj.

Vid sidan om detta får vi också följa den emotionella kris som Rosies familj går igenom och den brutala ovetskap som de måste hantera. Föräldrarna Stan (Brent Sexton) och Mitch (Michelle Forbes) försöker hålla energin i familjen levande för Rosies två yngre bröders skull, vilket givetvis är lättare sagt än gjort. Under efterföljande säsonger vidgas seriens fokus och vi kastas även in i Seattles undre värld med en prostitutionshärva som uppnystas i säsong tre.

"The Killing" är en TV-serie som direkt för tankarna till mästerliga filmer som "Zodiac", "Alla presidentens män" och "Prisoners". Det är en ren och skär thriller rakt igenom och man har ingen aning om vad som lurar bakom hörnet. I varje pusselbit, varje ledtråd, är man totalt uppslukad och nästa avsnitt kan inte komma snabbt nog. Det faktum att i princip varje avsnitt slutar med en monumental cliffhanger gör inte den väntan lättare, och därför känns det nog mest psykiskt hälsosamt att se serien när man har möjlighet att se många avsnitt på kort tid.

Man är också 100 % investerad i karaktärerna, vilket gör hela serien så fasansfullt gripande. Mireille Enos tar en annars ganska klichéfylld roll - den sköra men bestämda polisen som lever för jobbet och därför har tappat kontakten med sitt/sina barn - och gör något spännande med den, då hon tillsammans med manusförfattarna styr bort från förutsägbarhet och adderar djup. Det är något som Kinnamans karaktär Holder skulle behöva mer av, djup, då han ofta känns platt och ganska löjlig med sin "jag vet allt om livet på gatan"-attityd. Givetvis klär han sig lite risigt, röker som en skorsten och slänger in hiphop-slang i varje mening också. Allas vår Joel gör dock vad han kan med materialet och får ha hedern i behåll, vilket gjorde "The Killing" till hans språngbräda ut i Hollywood, likt det som hände med Alexander Skarsgård efter "Generation Kill".

Allra bäst är dock seriens biroller som ständigt väcker stor beundran. I säsong ett och två är det Billy Campbell, som en politiker man inte vet var man har, och Michelle Forbes, vars känsla för skådespeleri inte verkar se några barriärer, som stjäl showen fullständigt. Något mer hjärtskärande och förkrossande än Forbes gestaltning av en förvirrad, sorgsen och chockerad mamma får man leta länge efter. I säsong tre kommer min personliga favorit Elias Koteas - när ger någon den mannen en huvudroll? - och Peter Saarsgard in och briljerar, som pressad polischef respektive dödsdömd mördare som inväntar sitt straff. Vad man till en början tror att dessa två ska göra med sina roller är så oerhört långt borta från slutresultatet, vilket tyder på gränslös bredd och talang.

Sen får man inte heller glömma seriens huvudkaraktär och stjärna - staden Seattle - vars regniga och gråa aura sätter tonen på hela serien. Trots att det ibland känns lite som att man befinner sig i gränslandet mellan jorden och helvetet kan man inte få nog av att vara där, så fort man lämnar vill man tillbaka. Samma kan sägas om "The Killing" som helhet också, då den trots en del brister aldrig slutar överraska, underhålla eller greppa tag i tittaren. Det bjuds långsamt och metodiskt på mörker, utredningsarbete och ond bråd död, vad mer kan man önska sig?