The Killing of a Sacred Deer 2017

Är det något man kan säga om den grekiske regissören Yorgos Lanthimos så är det att han inte väjer undan för det absurda. Tvärtom – det är hans största inspirationskälla och dragningskraft. I genombrottet ”Dogtooth” fick vi träffa familjen som hålls isolerad från omvärlden och tror att katter är köttätande monster. I sitt första engelskspråkiga projekt ”The Lobster” från 2015 trädde vi in i en alternativ framtid där personer som inte föll in i den normativa tvåsamheten förvandlades till djur. Vad än han hittar på härnäst är det alltid en fröjd att se exakt vad – och hans senaste ”The Killing of a Sacred Deer” är inget undantag för den säregna auteuren.

Det börjar egentligen ganska vardagligt. Den framstående kirurgen Steven Murphy (Colin Farrell) bor tillsammans med sin familj i en typisk rik amerikansk förort där allt rullar på relativt perfekt. Men han träffar även då och då den sextonårige Martin – sonen till en patient han förlorat några år tidigare. Av lika delar skuld som empati tar han hand om Martin – bjuder honom på lunch, köper presenter till honom och finns där när han ringer. När Martin en dag bestämmer sig för att utnyttja sin hållhake på Steven vänder sig dock deras förhållande snabbt till en nattsvart psykologisk katt och råtta-lek där flera liv står på spel.

Lanthimos – som genom åren tagit tydlig inspiration från flera prominenta filmskapare som Bergman och Buñuel – känns här väldigt influerad av mästaren Stanley Kubrick. Kanske är det de stilistiskt centrerade bilderna, de sterila miljöerna eller en sensuellt återhållsam Nicole Kidman som drar tankarna till exempelvis ”Eyes Wide Shut”. Men likt Kubricks svansång ligger en tät spänning lika konspiratorisk som övernaturlig i Lanthimos psykedeliska lek som får nackhåret att resa sig på ända.

Hjärnspelet mellan den präktige och kontrollerande kirurgen och den ondsinta och iskalla sadisten känns nästintill som en kamp mellan Gud och djävulen. Farrell – som briljerade som plufsig och kärlekskrank nolla i ”The Lobster” – används lika briljant av Lanthimos här. Med lika delar pondus som klockren deadpan-mimik platsar han perfekt som den otursförföljda kirurgen. Att gå upp mot detta är ingen lätt match men Barry Keoghan – som vi även såg i årets ”Dunkirk” – är nästan läskigt bra som den lika barnsliga som beräknande Martin.

Lanthimos utmärkande deadpan-humor återfinns även i ”The Killing of a Sacred Deer” – komplett med stela middagsbjudningar där repliker som ”our daughter started menstruating this week” inte är ett konstigt svar på frågan om hur allt är med familjen. Men trots den bitvis dråpliga humorn är det ingen tvekan om att detta är Lanthimos mörkaste och mest skrämmande film hittills. Ju längre filmen pågår desto oftare sätter man skrattet i halsen och tar snarare ett extra hårt tag om armstödet.

”The Killing of a Sacred Deer” känns inte lika intresseväckande utstuderad som flera av hans tidigare filmer – och kanske är det så att hans bisarra idéer funkar bättre i mer humoristisk kontext. Men Lanthimos bevisar att han fortfarande är en av de mest intressanta verkande regissörerna idag – och fortsätter bära vidare facklan från filmskapare som David Lynch och Jonathan Glazer.