The Matrix Resurrections 2021

Det var en gång i tiden en sci-fi-film som blev banbrytande. Med bullet-time-effekter vi aldrig skådat och en ambitiös story som fick oss att ifrågasätta vår egen verklighet satte "Matrix" från 1999 genast sitt avtryck i populärkulturen.

Uppföljarna? Not so much. Wachowskis hade trasslat in sig i sin egna mytologi i ett försök att expandera den, men där fanns ändå en del feta actionscener - högst tillfredsställande för mitt 20-åriga jag som inte hade särskilt högt ställda krav. Säga vad man vill om "Matrix Reloaded" och "Matrix Revolutions", men jag har alltid försvarat dem som "inte så dåliga trots allt..." Ja, om inte annat så hade regissörerna fortfarande någon slags tanke och plan, även om den inte alltid var helt tydlig och lätt att hänga med i för publiken. 

18 år senare står Lana Wachowski ensam som regissör på "The Matrix Resurrections", och hanterar den gamla historien som ett kärt fotoalbum från skoltiden, något att bläddra i medan man skrattar åt töntiga frisyrer och minns pinsamheter. Med lite distans kan man driva med det som en gång var heligt, tänker hon kanske. 

Den här fortsättningen - kalla det uppföljare, reboot eller legacyquel om du vill - följer i samma nostalgiska spår som Star Wars-filmen "The Force Awakens" eller senaste Spider-Man-succén "No Way Home", med konstanta blinkningar i backspegeln mot tidigare filmer. Men här blir det mer uppenbart att detta fjärde kapitel inte har mycket nytt att säga eller tillföra. I var och varannan scen refereras det till den ursprungliga trilogin. 

"Blink blink! Minns ni den här scenen? Här kommer den igen fast lite annorlunda. Tokigt va?"

"Blink blink! Och kommer ni ihåg de här karaktärerna? Nu är de tillbaka, fast komplett galna, eller 60 år äldre, eller spelade av en helt annan skådespelare."

Regissören är onekligen förälskad i sina rollfigurer (fast vem älskar inte Trinity?) och mer involverad i denna värld än någon annan (hur mycket vi än försökt gräva i teorier på nätet). Kanske överskattar hon publikens intresse för vad som hänt med Keanu Reeves flygande hjälte Neo under de senaste två årtionden. (Dog inte han i förra filmen? Äh, petitesser!) 

Lugn, jag tänker inte avslöja hur filmen hör ihop med de föregående. Här finns ändå några fina överraskningar som marknadsföringen lyckats hålla hemlig - extremt sällsynt i dessa tider, då nördar analyserar varje trailerruta i jakten på ledtrådar. Så spring och se filmen för all del, för fortare än du hinner säga "Andrew Garfield" så kommer nätet snart svämma över av spoilers och gif:ar. 

Det som är officiellt, och därmed ingen spoiler, är att Neo återigen lever ett inrutat liv som Thomas Anderson i sin digitala (o)verklighet, och stalkar Trinity (Carrie-Anne Moss) på fiket med något vagt minne från ett tidigare liv. Han knaprar också blå piller (det är de där som får en att leva kvar i en lögn) och går hos psykolog för sin depression och inbillningar.

Sen dröjer det inte länge förrän coola typer i trendiga solbrillor dyker upp, erbjuder ett rött piller - och sanningen med stort S. Kung fu-lektioner och ett brutalt uppvaknande i en postapokalyptisk värld kommer som ett brev på posten. En kamp mot ondskefulla agenter - och en fight för kärlek och frihet.

Samma story som vi redan sett? Inte riktigt. Mycket är bekant och återanvänt, en del är nytänkande och oväntat - frågan är om det ändå känns motiverat med en fjärde film? 

Den stora förändringen är Wachowskis mer lättsamma inställning till Matrix-världen. Filmen levererar konstanta metaskämt om reboots och fördummande kultur - till och med studion Warner Bros får sig en känga - och jag undrar om regissören verkligen insett ironin i citat som att "det finns ingen originalitet kvar" i en film som faktiskt inte är särskilt originell. Sådana repliker väntar man sig snarare av en "Scream"-uppföljare.

En sak kan man alltid vara säker på. "Matrix" är fortfarande en svårbegriplig franchise. Oavsett hur många karaktärer som dyker upp enbart i syfte att förklara handlingen för en annan, så tappar jag tråden och faktiskt också intresset.

Det fina är dock att "Matrix"-filmerna kan ses på flera plan. De kan analyseras fram och tillbaka, de kan granskas ur ett queer- och transperspektiv, och de kan ses som ren avkopplande popcornaction. Som den självmedvetna uppföljare som "The Matrix Resurrections" är ser den till att erbjuda något för alla slags tittare. 

Men det är inte utan en viss besvikelse som jag lämnar biosalongen. För det fanns en tid då "Matrix" var häftigt, banbrytande och ursnyggt. Sen inträffade något: 20 år av superhjältefilmer som tagit specialeffekter till nya höjder. I dagens värld kan den här filmens slentrianmässiga fightscener och motorcykeljakter inte riktigt konkurrera med biodukens häftigaste spektakel. Och det lilla hoppet vi hade om en smart och filosofisk blockbuster drunknar i skämt och sketcher som hämtade ur "Saturday Night Live". 

 

"Matrix" (1999)
"Matrix Reloaded" (2003)
"Matrix Revolutions" (2003)