Hålet 2019

Tänk dig att du vaknar upp i en ödslig betongcell med enbart en kopia av Don Quijote och en tjock liten obehaglig gubbe som kallar dig för snigeln till sällskap.

 

I mitten av rummet gapar ett stort hål som till synes saknar en botten. Du tittar ner och ser en oändlighet av exakt likadana rum, varenda en av dem fyllda med omaka par precis som ditt. Ibland täcks hålet i rummet igen av en plattform överfylld med mat, i alla fall om du haft turen att vakna på en våning högt uppe. Har du oturen att vakna längre ner i följden av rum, får du be till vad det nu är du tror på att de ovanför dig inte har ätit upp allt och lämnat plattformen med enbart en hög odiskade serveringsfat kvar.

 

I den spanska thrillern ”Hålet” som prisades vid förra årets filmfestival i Toronto finner sig Goreng (Ivan Massagué) i exakt den här situationen. Det är klaustrofobiskt, vidrigt och förvånansvärt skoj.

Det är ett kompakt litet kammarspel det här. Nästintill varenda scen utspelar sig i samma kala och kalla betongbeklädda rum, eller snarare samma kuliss. Vi reser under filmens gång emellan ett flertal olika våningar men varenda en av dem ser likadan ut. Trots detta är det väldigt snyggt gjort, fruktansvärt klaustrofobiskt men samtidigt känns det verkligen som att varje ny våning faktiskt är ett nytt rum. Främst har det att göra med sinnesstämningen som regissören Galder Gaztelu-Urrutia och manusförfattarna David Desola och Pedro Rivero sätter oss i.

Eftersom varje våning presenterar en ny nivå av hungrighet ändras också ångesten konstant. När vår huvudkaraktär tvingas till våningar långt nere i schaktet är det olidligt ångestfyllt då plattformen med mat redan har blivit uppätet.

 

Det är våldsamt, vräkande och som så ofta fallet är i filmer där mat saknas övervägs kannibalism. Desto längre filmen går ökar dock ångesten även vid de högre våningarna då Gorengs insikt till vilka orättvisor det är som utförs ökar. Är det verkligen okej att smocka sig onödigt full med mat här uppe om det innebär att dem där nere inte får något? Det är långt ifrån en subtil tematik men det gör inte direkt någonting heller när det äckligt underhållande som ”Hålet” är.

”Hålet” är en hungrig film som är pigg i utförandet och skarp i både skådespel och dialog. Trots det rätt så dystra och allvarliga ämnet så springer speltiden fram i en hissnande fart och filmen frodas verkligen i att den är lite vidrig. Jag tvivlar på att ”Hålet” kommer bli en modern klassiker, men har man ingenting emot blod, inälvor och folk som tuggar med öppen mun så är det här perfekt helgsunderhållning.