The Rover 2014

Flugor surrar i ansiktet på utbölingen Eric (Guy Pearce) i gamarnas öken. Han sitter på ett sjaskigt hak längs vägkanten när bilen bli bestulen av ett gäng kriminella. Nu skippas all reson och Eric ger sig av för att hämta tillbaka sin ägodel. På vägen möter han Reynolds (Robert Pattinson), den skottskadade brodern till en av biltjuvarna som lämnats kvar och plockas upp för att leda honom rätt.  

Inledningen är stämningsingivande och filmens huvudgestalt är impregnerad med lite av bröderna Coens antihjältes sociopatiska tendenser i ”No Country for Old Men”. Pearce känns dock inte hundra i karaktärens skinn utan tolkar denne med mer förfining än vad rollen faktiskt kräver, och får inte grepp om vilken film han egentligen är med i. Det är snarare sidofiguren Pattinson som glänser och bjuder på en utmärkt rollprestation. Han spelar en gudsdyrkande sydstatslort med hål i gaddarna som det går lite trögt för i hjärnkontoret och får det pålagda mimspelet med ticsiga ögonblinkningar och andra grimascher att se alldeles naturliga ut. Harmony Korines våta dröm kan man gott säga.

Australiensaren David Michôd har regisserat och skrivit ”The Rover” som utvecklats tillsammans med skådisen Joel Edgerton. Manuset är schemalagt efter genrens alla regler men förlagt i en mörk framtid, tio år efter en ekonomisk kris. Blandningen av det blodiga allvaret, de otäcka och groteska karaktärer och den missanpassade musiken ger filmen dess fräschör. Tystnaderna är fyllda med obehag och våldsterrorn slår till med full kraft men inget av det spelar senare någon roll när man för tjugonde gången kunnat konstatera vilket nästa drag kommer bli. 

Halvvägs in i filmen får vi reda på Erics backstory, att han är en föredetta soldat som förlorat familj och gård. Den lilla inflikningen verkar ha skrivits in i ett desperat försök att rädda en dränerande historia och imponerar inte på långa vägar. Här tappar filmen i kvalitet. Jag menar, hur ofta används inte en sådan erfarenhet för att förklara rätt fundamentala beteendemönster hos människan? Det är i hantverket och sceneriet som den riktiga tjusningen ligger i. 

Jag hejar fortfarande på Michôd som drog mattan under fötterna på mig med ”Animal Kingdom” men den här gången stillades inte hungern.