The Squid and the Whale 2006

"The Squid and the Whale" har ett ganska konstigt namn. Det är i alla fall det jag tänkte när jag hörde talas om den och det är även vad de flesta har sagt när jag har nämnt den. Jag har funderat på vad detta namn kan ha för koppling till en film som handlar om en familj i kris. Helt ärligt så förstår jag mig fortfarande inte riktigt på det men mer om det sedan. Nu är det dags att prata om själva filmen ett tag.

"The Squid and the Whale" handlar om Walt och Frank och deras reaktion på föräldrarnas skilsmässa. Platsen är Brooklyn och tiden är 1986. Pojkarnas pappa, Bernard, är en avdankad författare medan mamma Joan precis har fått en bok utgiven. Detta kan inte Bernard riktigt hantera och det blir snabbt klart att äktenskapet är i princip kärlekslöst. Men filmen handlar egentligen inte om föräldrarnas relation utan om hur barnen i familjen reagerar på den och hur relationerna mellan förälder och barn utvecklas. Jag kan ibland tycka att det är lite synd att vi inte får se mer av relationen mellan Bernard och Joan för den verkar väldigt intressant och jag misstänker att det skulle kunna vara en helt egen film (En prequel kanske?).

Det betyder dock inte att filmen i sig är ointressant. Det är spännande (dock inte på ett actionliknande sätt) att se vad som kan hända med tonårspojkar när deras värld vänds upp och ner och det är också väldigt intressant att se dynamiken i familjen. "The Squid and the Whale" är ibland väldigt komisk men inte på ett sätt att man skrattar rakt ut utan snarare så att man drar lite på mungiporna medan man inser att det nästan är för tragiskt för att skratta. Det är ändå en skilsmässa vi betraktar och det är inte helt lätt för Walt och Frank att hantera den. Walt är så upptagen med att behålla sin pappa på en piedestal att han missar både sig själv och sin mamma i processen, medan den yngre sonen Frank bara är allmänt förvirrad och agerar ut på diverse sätt. De är dock roligt att upptäcka alla dessa små familjeegenheter allt eftersom filmen rullar på. Det är komiken som gör att filmen charmar. Även om berättelsen är ganska tragiskt så kan man inte låta bli att tycka att den är rolig. Bernard är t.ex. härligt självupptagen och pretentiös och han kommer undan med det om och om igen, men när filmen lider mot sitt slut så förstår man att denna självupptagenhet är hans tragedi.

Det känns helt enkelt som om publiken bjuds in till att dela en viss tid av författarens liv (regissören och manusförfattaren Noah Baumbach har baserat filmen på sina egna barndomsupplevelser) bara för att. Dvs. bara för att han hade något att berätta, och det är en väldigt bra anledning. Det gör filmen väldigt äkta och vi slipper alla typer av klyshor och förutsägbara händelseutvecklingar. Man känner sig intim med karaktärerna och det känns som man kommer dem inpå livet. Jag har kanske de fantastiska skådespelarna att tacka för åtminstone en del av det. Alla spelar sina karaktärer perfekt och man kan verkligen föreställa sig att dessa personer har funnits i verkligheten (kanske med viss modifikation).

Något som också lyfter filmen är regissörens öga för små detaljer som är lätta att missa men härliga att se. Det märks att detta är en genomtänkt film.

Jag måste tyvärr ändå nämna att detta inte är en film för lättuttråkade. Den är absolut inte seg och med tanke på att filmen bara är en timma och 28 minuter lång så känns det som om den knappt har börjat innan den är slut. Men om du är en sådan person som vill att det verkligen ska ”hända” någonting så skulle jag inte rekommendera denna film.

Som utlovat ska jag nu allra sist knyta an till namnet "The Squid and the Whale" igen. Det var nämligen så att Walt och mamma Joan brukade gå till ett museum när han var liten och där fanns en stor läskig skulptur som föreställde en bläckfisk och en val. Som sagt, jag kan inte påstå att jag förstår men jag gillar det ändå.