The Way Back 2010

Politiska fångar trängs med kriminella i ett smutsigt arbetsläger i Gulag, Ryssland under andra världskriget. Det är en hård, kall plats där enbart de starkaste överlever. Janusz (Jim Sturgess) är fast besluten att fly för att kunna återförenas med sin fru som efter tortyr var tvungen att ange honom. Tillsammans med sex andra fångar från olika bakgrund lyckas de rymma och ger sig iväg på en 600 mil lång vandring genom Rysslands snöiga skogar, Sibirien, den gassande heta Gobiöknen och så småningom mot Himalayas berg. De får kämpa mot väderförhållanden, hunger och varandra.

Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till dörren? Jo, karaktärerna i "The Way Back". Visst är det extrem vandrarfilm av typen där man exploaterar den vackra naturen medan rollistan betas av en efter en. Men Weir, som ändå ligger bakom storverk som "Döda poeters sällskap" och "Master and Commander", har alltid ett extra äss i kortärmen och lyckas - för det mesta - undvika de värsta klyschorna. Att rollfigurerna pratar engelska med brytning är i detta fall smått förlåtligt då alla har olika ursprung och nationalitet.

Filmens starkaste fördelar ligger i skådespelarna. Det är skickligt rollsatt och alla utvecklas fint utan att bli trötta stereotyper. Skarsgård har en relativt liten, fåordig biroll men gör bra ifrån sig och smälter liksom fadern in bra bland Hollywood-namnen. Den som överraskar mest dock är Sturgess, som senast sågs på bio i pojkbandsaktig huvudroll i tama tonårsthrillern "21". Här har han vuxit till sig och övertygar som en viljestark, sökande själ som både styrs och plågas av minnen och visioner. Även Colin Farrell sticker ut i skräddarsydd biroll som våldsam skurk med hjärtat på rätta stället.

I helhet är filmen en spännande och gripande historia. Att bygger på en sann historia förstärker de dramatiska vändpunkterna och psykologiska aspekterna. Att den inte kan undvika alla fallgropar är bara mänskligt. Det blir någon dramatisk dödsscen med klassikern "Leave me..." för mycket. Ed Harris råbarkade amerikan känns också ofta som produkten av en stolt patriot.

Jag hade gärna sett ett mustigare slut. Nu rundar man av väldigt kvickt och det hela upplösningen känns lite slarvigt hoprafsad. Men det är fortfarande en absolut sevärd och minnesvärd resa med en toppenensemble och vackra vyer.