The Wrestler 2009

”Jag hatade det jävla 90-talet. 90-talet sög.”

Orden är huvudrollen men hade lika gärna kunnat sägas av skådespelaren som gestaltar den, Mickey Rourke. Såväl skådisen som hans sorgliga roll är vrakspillror som inte kan undkomma ett ont förflutet. Män som måhända saknar ord, men inte känsloliv. Deras havererade kroppar illustrerar själslig förödelse.

Darren Aronofsky hade rätt i att ingen hade kunnat spela den åldrande wrestlaren Randy ”The Ram” Robinson som Mickey Rourke – en gång åttiotalets mest eftertraktade posterboy, numera begåvad med ett ansikte som man kan skrämma spädbarn med. Randy lever på knapra medel i sin trailer, käkar ryssfemmor, dricker sprit och försöker glömma att han någonsin haft ett liv utanför sin sport. Wrestlingen Randy håller på med är inte rumsren, utan en rå gladiatorvariant där deltagarna stångas blodiga. Snacket med biffiga dörrvakter och steroidlangare är hans enda umgänge, publikens uppskattande vrål på läktarna när han efter att ha golvats och ger igen, är det som håller honom igång.

När hans mörbultade hjärta lägger av rycks hans liv ifrån honom. Utanför ringen väntar bara ensamhet. Randys tonåriga dotter Stephanie (Evan Rachel Wood) som han lämnade i ung ålder vill inte ha honom i sitt liv. För sitt behov av kvinnor går han till ett sunkigt stripphak där favoriten Cassidy (Marisa Tomei) skakar sina tillgångar, trots att även hon verkar i en åldersfixerad bransch där hon snart når taket.

”The Wrestlers” white-trashmiljöer kan inte kallas vackra ens med bästa välmening. Men de är snyggt filmade – starka färger och kontraster, ikoniska bilder. Scenen där Tomei mitt i sitt porrschtick stannar upp och kameran fångar in hennes ansikte mot en glänsande lila bakgrund är lika magiskt som något av Lynch. Samtliga våldsexcesser och blodutgjutelser i ringen har en mening – det är som om Aronofsky driver tesen att just det här är manlighetens motsvarighet till den störda masochismen i ”Downloading Nancy”. En botgöring driven av anabola och självförakt.

I en scen ligger taggtrådar av metall utspridda i ringen medan ”The Ram” tampas med en brottare som ser ut som en muterad version av Jesus. Symboliken är tydlig. Här krävs inga avancerade filosofiska studier, noggrann bevakning av kronologin och medvetenhet om metabegrepp. Abstraktionerna är få, kroppsligheten och närvaron närmast total. ”The Fountain” blev kvar i ett episkt kosmos ljusår bort. Men sen är ju Aronofsky också en överraskningarnas man, indiefilmens egen Cheshirekatt – det enda vi kan vara säkra på är att han aldrig någonsin kommer framträda på samma ställe två gånger.

Visserligen är manusets uppbyggnad som att kolla in en rättfram fotbollsmatch mellan Sverige - Tyskland. Redan halvvägs in i matchen vet man exakt vad som kommer att hända. Skillnaden är att man inte blir besviken på vad ”The Wrestler” levererar. Färden mot mål är viktigare än slutstationen.

Mickey Rourkes besegrade bjässe är som en sentida upprättelse av method acting – en påminnelse om varför Rourke en gång i tiden ansågs vara ett av de stora framtidsnamnen. Närhelst han är i bild skriker hans gestalt av återhållen desperation och utsatthet, fast rösten är stadig och kroppen grov. Randy är en man som besegrats i den största matchen av alla och bildligt och bokstavligt sakta blöder ur de sår som vägrar läka. De tvenne damerna gör ett bra jobb och Tomei ganska mycket mer än så. Men de försvinner i monstrets skugga. Rourke och Randy är ett och samma i den här rollen.

Aronofsky visste vad han gjorde när han ömsom hotade, ömsom lockade skådespelaren med en Oscarsnominering. Låt oss hålla tummarna. Ett tacktal signerat Rourke har potential att rycka loss galan ur all diskret självbelåten glamourlunk.