Till drömmarnas land 2019

Och Victor Lindgrens film kanske behövs. I tider när tiggeri förbjuds i svenska kommuner, när hemlösa romer slås ihjäl på öppen gata och när främlingsfientligheten tycks växa i allt större takt inom Sveriges gränser. Men bortser man från det många skulle kalla ett politiskt korrekt budskap så är handlingen i "Till drömmarnas land" ganska tunn.

Sabina, en ung romsk flicka, bor i Holmsund utanför Umeå tillsammans med sin bror och hans kamrat. Det är oklart hur länge de varit där och vad som mer specifikt fört de just dit men det som är klart är att livet varken tycks rättvist eller jämlikt för våra huvudpersoner. Tyvärr. Snart möter Sabina den femtonåriga Elin som inte heller hon tycks leva ett så värst enkelt liv med en allt annat än emotionellt stabil pappa och psykotiskt jobbig lärare. Mellan dem spirar mot alla odds en vacker vänskap som dock ställs inför mer än bara prov.

Det tycks vara med en längtande blick mot Moodysons klassiker "Fucking Åmål", som Lindgren skrivit manus till sin långfilmsdebut. Sabinas och Elins relation är något som tangerar mer än bara vänskap, men det är vid ömma beröringar och blickar det stannar, som om modet eller snarare intresset för att utforska vad detta faktiskt skulle innebära, saknades.

För "Till drömmarnas land" anspelar mestadels på två teman. Den ena på kön och hur svårt framför allt Sabina tycks ha det bland sina manliga landsmän, men också rasism där landsbygden får stå som en kuliss dränkt i ignorans och fördomar. Ett i sig ganska fördomsfullt porträtt av ett Norrbotten. Och hur viktigt detta budskap nu än kan tyckas vara så levereras det med ett allt för symboliktungt bildspel. Där exempelvis Elins pappa försöker schasa bort de skränande grannungarna genom att rikta ett gevär på dem och fråga "om de vill dö". Vad som kan tolkas som en tydlig anspelning kring dagens främlingsfientlighet blir alltså att tydligt skriva biobesökarna på näsan.

Med det sagt är "Till drömmarnas land" en vacker film. Den rör sig lätt med en välbekant dramaturgi, mellan känslor utan att egentligen gå in på djupet. Som sina huvudrollsinnehavare är det en något omogen, nästintill pubertal förnimmelse som lägger sig över filmen där vuxna är udda, konstiga och allt annat än rationella. Men på något sätt är det likväl lätt att känna igen. Regissören Victor Lindgrens långfilmsdebut lider av kortfilmssjukan. Något som kanske inte är så konstigt med någon som skördat så många priser inom just den genren. Klart står i alla fall att Lindgren trots detta är en regissör att hålla ögonen på.