Tills solen går upp 2021
Synopsis
När Peder springer på sin ex-flickvän Hanna har många år passerat och de är båda lyckligt gifta på varsitt håll. Samtidigt dras de fortfarande till varandra men ingen av dem vill bryta upp sina äktenskap eller vara otrogna. Men av en slump kommer de över en antik bok som handlar om drömmar. Med bokens hjälp lyckas de ta sig in i drömmarnas värld där de kan leva tillsammans i en tillvaro där allt är möjligt, samtidigt som de lever sina vanliga liv på dagarna.
Info
Originaltitel
Tills solen går upp
Biopremiär
25 december 2021
Digitalpremiär
4 april 2022
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Nordisk Film
Åldersgräns
7 år
Längd
Drömromantik som spänner bågen alltför högt
Julfilmen ”Tills solen går upp” utmärker sig i det svenska filmutbudet genom att vara fullständig uppriktig, men kommer många gånger nära den ofrivilliga lyteskomiken.
En man kommer över en uråldrig bok som sägs kunna ge läsaren kraft att styra över nattens drömmar. Han stöter ihop med sitt livs stora kärlek, även hon numera omgift, och lär sig med ett alkoholiserat orakels hjälp att tyda de mystiska tecknen på pergamentsidorna. Sedan inleder mannen och kvinnan en svårdefinierad kärleksaffär. De somnar synkroniserat på samma klockslag och kan därefter tillbringa natten varhelst de önskar – i drömmarnas värld, vill säga.
De rider barbacka på tropiska stränder och äter romantiska middagar i alperna. Dagtid är det hands-off och vardag som vanligt, han jobbar på ett hipsterinfekterat börsbolag och hon driver ett charmigt litet förlag, men när de sover på varsitt håll kan livet tillsammans vara Hollywood-lyckligt så det förslår.
Om premissen låter som ett djärvt försök att korsa ”Inception” med ”Sliding Doors” så ligger tonen närmare 80-talsklassikern ”Big” med Tom Hanks. I alla fall verkar den vilja det. Peter Dalle har gjort en film som är helt renons på cynism, ironi och självdistans. Det är nog en högst medveten ansats som kan vara värd att applådera för sitt mod. ”Tills solen går upp” är fullkomligt ogarderad när den talar om Kärleken och mariga livsval. När det skär sig blir fallet därför ordentligt högt, här finns både ofrivillig komik och replikväxlingar som drar åt naglarna på vita tavlan.
Mikael Persbrandt och Vanna Rosenberg gör vad de kan med sina endimensionella rollfigurer. I biofåtöljen försöker man förgäves något som liknar en glimt i ögat. Men här verkar kontraktet med den som tittar gå ut på att vi helt reservationslöst ska hänge oss åt stora känslor, och det är ristat i sten. Det känns påtvingat och stundtals obehagligt.
”Tills solen går upp” skyggar inte för svärta, naturligtvis finns det ett krux med det välsignade tillstånd som låter huvudpersonerna äta och ha kvar kakan på samma gång. Manuset kan dock inte riktigt bestämma sig för om det ska finnas en diskant av ”Inception” eller ”Yrrol” i själva psalmen, så slutresultatet känns mest förvirrat.
Friskt vågat, så här brukar inte svensk film se ut eller låta, lyckligtvis.
De rider barbacka på tropiska stränder och äter romantiska middagar i alperna. Dagtid är det hands-off och vardag som vanligt, han jobbar på ett hipsterinfekterat börsbolag och hon driver ett charmigt litet förlag, men när de sover på varsitt håll kan livet tillsammans vara Hollywood-lyckligt så det förslår.
Om premissen låter som ett djärvt försök att korsa ”Inception” med ”Sliding Doors” så ligger tonen närmare 80-talsklassikern ”Big” med Tom Hanks. I alla fall verkar den vilja det. Peter Dalle har gjort en film som är helt renons på cynism, ironi och självdistans. Det är nog en högst medveten ansats som kan vara värd att applådera för sitt mod. ”Tills solen går upp” är fullkomligt ogarderad när den talar om Kärleken och mariga livsval. När det skär sig blir fallet därför ordentligt högt, här finns både ofrivillig komik och replikväxlingar som drar åt naglarna på vita tavlan.
Mikael Persbrandt och Vanna Rosenberg gör vad de kan med sina endimensionella rollfigurer. I biofåtöljen försöker man förgäves något som liknar en glimt i ögat. Men här verkar kontraktet med den som tittar gå ut på att vi helt reservationslöst ska hänge oss åt stora känslor, och det är ristat i sten. Det känns påtvingat och stundtals obehagligt.
”Tills solen går upp” skyggar inte för svärta, naturligtvis finns det ett krux med det välsignade tillstånd som låter huvudpersonerna äta och ha kvar kakan på samma gång. Manuset kan dock inte riktigt bestämma sig för om det ska finnas en diskant av ”Inception” eller ”Yrrol” i själva psalmen, så slutresultatet känns mest förvirrat.
Friskt vågat, så här brukar inte svensk film se ut eller låta, lyckligtvis.
| 21 december 2021 07:00 |
Läs mer om
Svensk film
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Jag har nu varit på årets sista biobesök som blev den Peter Dalle regisserade filmen “Tills solen går upp”. Jag ska därav berätta vad jag tyckte om filmen i denna recension. Men först lite om handlingen.
När Peder (Mikael Persbrandt) springer på sin före detta flickvän Hanna (Vanna Rosenberg) har många år passerat och de är båda lyckligt gifta på varsitt håll. Samtidigt dras de fortfarande till varandra men ingen av dem vill bryta upp sina äktenskap eller vara otrogna. Men av en slump kommer de över en antik bok som handlar om drömmar. Med bokens hjälp lyckas de ta sig in i drömmarnas värld där de kan leva tillsammans i en tillvaro där allt är möjligt, samtidigt som de lever sina vanliga liv på dagarna. Men till slut tar drömmarna sig in i verkligheten vilket får oanade konsekvenser.
Filmens själva koncept med att leva ut sina sin liv i drömmens värld var ett intressant koncept som lät intressant och var det som lockade mig att se filmen “Tills solen går upp”. Och den stjärnspäckade castingen var också en anledning. Dessvärre höll inte konceptet riktigt hela vägen. Skådespelarprestationerna ifrån bland annat Mikael Persbrandt, Vanna Rosenberg, Helen Sjöholm och Peter Dalle var bra. Men filmens problem var att den laddade upp inför något spännande som aldrig riktigt dök upp. Man satt med spänning och väntade under filmens gång på att få uppleva något annorlunda som var lite utöver det vanliga för en svensk film. Upplägget var till en början spännande då det som skedde i drömmarnas värld började att påverka det verkliga livet. Men vissa av dessa konsekvenser fick inget riktigt avslut och när filmen nått sitt slut så kände man att man lämnades med obesvarade frågor. Det snabba och abrupta slutet sabbade hela filmens helhet. Hade man fått en lite bättre avslutning utan att vissa saker som byggdes upp under filmen lämnades obesvarat så hade filmen blivit bra. Men nu kände man bara när filmen nått sitt slut att den blev okomplett och att man därmed blev lite besviken.
Sammanfattningsvis så var filmen hyfsat bra pga de begåvade skådespelare som var med i den. Drömtemat höll dessvärre inte hela vägen och det temat hade gärna fått ta ut svängarna lite mer och avslutas med ett filmslut som inte lämnade obesvarade frågor. En svag trea på gränsen till en tvåa är mitt betyg till filmen “Tills solen går upp”.