Corpse Bride 2005

Victor är den nervöse unge poeten som snart ska giftas bort med Victoria, en flicka han aldrig tidigare träffat. Victor och Victorias föräldrar är som natt och dag – hans är överbeskyddande och vänliga, hennes griniga, stela och sura – men de unga tu kan ändå anas finna något gemensamt hos varann (mer än sina namn), trots detta hastigt påtvingade äktenskap. Men de hinner inte ta reda på vad; efter en totalt katastrofal bröllopsrepetition rymmer Victor till skogarna som omger staden, där han i sin ensamhet försöker öva på de rätta replikerna för morgondagen – och råkar fria till ett lik. Emily heter bruden som lämnades för att dö på sin bröllopsdag, och sedan dess har hon legat nergrävd i marken med en förbannelse över sig – hon kan inte komma till de dödas värld förrän hon mött den sanna kärleken. Victor hamnar plötsligt i ett bisarrt triangeldrama, där han tvingas välja mellan ett normalt men kanske något tråkigt liv med snälla Victoria, och ett vilt och händelserikt, eh, ”liv” med den spännande men något förruttnade Emily, som tappar kroppsdelar då och då och har en mask boende i ögonhålan...

Det är svårt att hålla nere förväntningarna när det gäller Tim Burton. Mannen står ju trots allt bakom några av min barndoms favoritfilmer, som fantasifulla ”Beetlejuice”, coola ”Mars Attacks!” och ljuvligt magiska ”Edward Scissorhands”. Därför blir jag lite besviken när jag inte hittar samma magi i något av hans verk från 2000-talet.

En ny Burton-rulle är alltid något att längta till, och att få två sådana inom loppet av tre månader är rena julafton. Men tråkigt nog kommer tomten enbart med mjuka klappar även i år. Istället för att göra en film för hans fans att fullkomligt älska, har Burton än en gång gjort en som de stora massorna kommer att, tja, gilla lite grann men snart glömma. Är det den kreativa friheten som återigen trycks in i ett dammigt hörn av pengakåta producenter? Eller har vår käre Burton helt enkelt tappat gnistan, och kör numera på ren rutin? Det vore sannerligen tråkigt om en av vår tids främsta sagoberättare, en filmskapare utan motsvarighet hade börjat blekna. Men ”Apornas planet” (2001) var ett dunderfiasko och skamligt mainstream, ”Big Fish” (2003) saknade det skruvade lilla extra, och ”Kalle och Chokladfabriken” (2005) var en rätt medioker barnfilm med en fantastisk Depp men i övrigt väldigt lite Burton-känsla.

”Corpse Bride” innehåller alla de beståndsdelar som gjorde Burtons 90-talsfilmer så fantastiska. Den vaga linjen mellan de levandes och dödas värld, karikatyrmässiga karaktärer, sagolika miljöer och inte minst Danny Elfmans alltid så förtrollande musik. Kontrasterna mellan de dödas och de levandes värld är starka – Victors hemstad är grå och trist, med hårda regler och traditioner medan världen ”six feet under” är fargrik och allt verkar möjligt. Lägg också till en rätt ”billig” svart humor, som jag råkar gilla riktigt mycket – ordlekar som driver med liv och död, eller det faktum att ”second hand”-affären säljer just begagnade händer... Vad som drar ner filmens betyg är de jobbiga musikalnummer som döingarna emellanåt brister ut i för att roa sig själva och eventuella skräckslagna åskådare. Filmen känns också väldigt kort – eller ja, den är inte superlång med en längd på 76 minuter, men det är minuter som kunde fyllas ut mycket bättre. Storyn är lövtunn (för att dra till med en riktig klyscha i recensionssammanhang), filmen är slut alldeles för snabbt och det dröjer inte länge innan du glömt bort den. Förutom de riktigt inbitna Burton-fansen som jag - vi kommer minnas den, och besvikelsen den förde med sig.