Titane 2021
Synopsis
Efter en våg av oförklarliga och blodiga mord återfinner en far sin son som varit försvunnen i 10 år. Med sin andra långfilm blev Julia Ducournau den andra kvinnliga regissören någonsin att vinna Guldpalmen i Cannes.
Info
Originaltitel
Titane
Biopremiär
8 oktober 2021
DVD-premiär
14 mars 2022
Digitalpremiär
12 november 2021
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Njutafilms
Längd
Den gränslösa perversionens trygga famn
Titanerna var gudar innan gudarna. I deras primala känslovärld av perversioner, våld och lidelser togs inga fångar. Detsamma gäller för Julia Ducournaus Guldpalmsvinnare ”Titane” som fick Cannes att kippa efter andan.
Filmens handling briserar i en lika oförutsägbar som visuellt bländande story och knappt suger vi in dukens läckerhet innan Ducournau serverar något rått och svårsmält. När kameran i introt sensuellt glider vid välsvarvade svarta motordelar hintas om kommande perversioner.
Filmens huvudperson Alexia har ett dysfunktionellt förhållande till sin far som knappt tål hennes närvaro. I barndomen orsakade hennes aggressiva utbrott en bilolycka som nästan kostade henne livet. På sjukhus räddade en inopererad titanplatta hennes liv. Ett markant ärr på sidan av huvudet blir en permanent påminnelse om det främmande elementet i hennes skalle. Ständigt där vare sig hon åmar sig som sexig dansare på själlösa uppvisningspodier för racingbilar eller stint stirrar ut intet.
Bakom det erotiska slingrandet; ett krav att äga istället för att ägas, en vilja att sätta reglerna ur spel och skapa egna. Hon är kompromisslös, svår att få kontakt med och kan inte kontrollera sina drifter. Alexias färd mot att förenas med den steroidmissbrukande brandmannen Vincent är inget som bör beskrivas. Den bör upplevas – eller genomlidas –på egen hand.
”Titane” är den där typen av film som vill ha och väcker reaktioner. Kraften i visionen som byggs upp matchar en Greenway eller Cronenberg – det är mörkt, vridet och eget. Ducournau dyker ner i kompromisslöst vatten som nästan enbart förbehållits män. Regissörens queera och feministiska perspektiv omsluter handlingen likt motorolja. Det är inga salta pekpinnar, ingen underdånighet och inget förutsägbart narrativ. Regin gör det klart att tittarens förväntningar kommer sättas ur spel, att man inte ska bli serverad.
Efter den inledande massiva chocken kan man luta sig bakåt och acceptera läget – eller lämna biografen. Efter det inledande groteskeriet går filmen in i lite mjukare toner och rentav rörande ögonblick. Men trots det – det här är långt ifrån mainstream och en hård ritt som om fattar grovt grafiskt våld och blottade utsatta kroppar.
Såväl nykomlingen Agathe Rousselle som Vincent Lindon ska ha eloge för att ha gått all in i sina psykiskt och fysiskt i sina krävande roller. Den förra gör ett hästjobb i sitt fysiska skådespel, den senare ger en nyanserad tolkning i en roll som gränsar farligt nära till parodi. Oräddheten i att ta sig an det här materialet är bara att applådera. I en med konventionella ögon mätt helt spårad film är det ett styrkebesked att låta karaktärernas inbördes relation utvecklas, växla och växa i ett spel där över och underläge, längtan och begär går flyter in och ut mellan varandra.
I Julia Ducournaus alternativa värld tas inga fångar – här blir verklighet ett delirium, kön en chimär och skådespel och läggning en flytande ström av svårförklarliga begär. Ett ambivalenta förhållande till kroppen återkommer precis som i debutfilmen ”Raw”. Kroppar som är bortom vår kontroll, som orsakar smärta, ångest och njutning. Alexia och Vincent är slavar under sitt kött – kroppen kan ge dem makt över andra, men är ett tempel av oönskad förändring och förfall.
”Titane” är visuellt bländande och väl koreograferad film med ett vackert bildspråk, driv och unikt perspektiv. Här finns fantastiska scener som den inledande skoningslösa scenen med Alexia i en bil, en drömsk homoerotisk dans på brandstationen eller det pietetsfulla samspelet mellan Vincent och Alexia. Mindre förtjust är jag i det ryckiga narrativet, den svällande men vaga symbolismen och det formliga frossandet i kroppar i förfall. Men vågar du se en film där regissören kör sitt race som om hennes liv hängde på det, som sparkar hårt och oförutsägbart som en vildhingst och där metallbitar åkallar gränslösa gudamonster och deras perversioner råder det ingen tvekan. Gå in i biomörkret och bli uppslukad.
"Titane" är invigningsfilm på Monsters of Film 2021.
| 18 september 2021 10:30 |
Läs mer om
Oskar Möller
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Oj oj... det här är en chockerande dålig film, som försöker att vara "konstnärlig" genom att initialt använda grovt meningslöst och oförklarat våld, för att sedan bli en bisarr kärlekssaga . Varning. Spoiler alert!
En flicka drabbas av en hjärnskada efter en bilolycka och får en titanplatta inopererad i huvudet. Som vuxen utvecklar hon antisocialt beteende och jobbar inom lap dance/sexklubbsbranschen. Plötsligt får hon för sig att mörda sin flickvän och flera andra människor inklusive hennes föräldrar. På rymmen ser hon en affisch om en pojke som försvunnit spårlöst för flera år sedan. Hon klipper håret och låtsas vara den pojken, som borde vara i övre tonåren vid det här laget. Enda kruxet: har hon råkat bli gravid efter att ha haft sex med en bil (!) Mot all universell logik accepterar pojkens pappa att kvinnan, som nu är utklädd till ung kille, honom som sin son och kör hem honom. Hemma hos pappan händer en rad märkliga saker: pappan dansar, han tar droger "mot ålder", kvinnan får jobb som pappas son på brandstationen och när graviditeten inte går att dölja, accepterar pappan att sonen är en främmande kvinna, pussas lite med henne och sedan föds ett barn med ryggkotor av titan. Innan dess har det sprutat ut lite olja ur kvinnans öppningar. Hennes gravidmage får också ett litet hål och innanför syns metall, förslagsvis titan.
Slut.
Vad som inte händer att hon grips, ställs inför rätta och döms till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning för de brutala morden hon utförde i början av filmen.
Att den här typen av filmer får översvallande recensioner beror på att regissören är kvinna, mycket budget har gått åt till snyggt foto, det finns lesbisk sex med samt att det initialt är mycket våld. Tar man bort allt detta är filmen exakt så dum som jag beskriver den ovan.
Snyggt foto och fantastiska rollprestationer och musik, men jag tyckte ändå inte den höll hela vägen. Jag gillar verkligen bisarr horror, allt ifrån Cronenberg till Gaspar Noé och vidare, men Titane blir till slut bara ihopsatta scener och visuell fåfänga utan någon som helst logik eller handling.