Transporter 2 2005

I uppföljaren till den oväntade hiten ”The Transporter” från 2002 får vi åter stifta bekantskap med Frank Martin, mannen som livnär sig på att frakta varor åt diverse mer eller mindre skumma typer. Han håller fast vid sina principer som kan sammanfattas med: inga frågor, inga känslor, ingen jävlas med hans fina Audi. Då blir livet härligt okomplicerat och bra.  

Denna gång har Frank hamnat i Florida, och när jag förstod att hans nya uppdrag var att agera privatchaufför åt en rik politikerfamiljs 10-åring var jag rädd att denna uppföljare skulle bli nån slags ”Dagissnuten” eller ”The Pacifier”. Lyckligtvis var det ingen fara för det, mer än att ungen är ytterligare ett verktyg för att försöka smälta Franks iskalla hjärta och komplicera ans tillvaro genom att göra ett jobb personligt. Ja, precis som i första filmen. Att köra runt på en unge låter som ett lugnt och gangsterfritt jobb, men när ett gäng terrorister söker efter ett sätt att komma åt viktige politikerpappan verkar en kidnappning av sonen vara en bra idé. Kidnappningen lyckas, Frank blir plötsligt polisens huvudmisstänkte, och nu måste han göra allt för att hitta ungen, rentvå sitt namn och få utlopp för sin kicka-röv-abstinens som nu börjar bli rätt så allvarlig efter allt barnvaktande.

Det kan verka konstigt att ge en skådespelare beröm för att spela en stel karaktär på ett bra sätt, men Jason Statham gör faktiskt en riktigt bra Frank. I den första filmen fick han sin första välförtjänta huvudroll, och nu kommer i alla fall jag att få svårt att se honom i en annan film. Han är kanske inget Oscarsmaterial, men den här rollen är han som född till.

Filmens mest minnesvärda karaktär är dock inte han, utan en osannolik blandning av klichéer och dålig smak i en smal och kurvig kropp. Med så mycket blekmedel och smink att det säkert är olagligt i vissa delstater, är det bara en rysk eller tysk brytning som saknas för att göra stereotypen komplett. Jag talar förstås om storskurkens högra hand och älskarinna, hon heter Lola – vad annars? – och ser ut att ha rymt från en Victoria’s Secret-plåtning då hon strosar runt i underkläder mest hela tiden. Får en verkligen att undra över vart hon gömmer sina två stora pistoler.

Trovärdighet är inte Luc Bessons främsta kännetecken. Om du hade svårt för den första filmens actionscener, är det här verkligen ingen film för dig. Det sägs att huvudrollsinnehavaren själv ville att ett par scener skulle kortas ner i ”The Transporter” för att bli mer trovärdiga. Då undrar jag vad han tänkte på den här gången? För i ”Transporter 2” slår man på på stort, med rent James-Bondiska fighter och biljakter som balanserar på gränsen till nån slags parodi. Det är något som kan funka mycket väl om det är gjort med humor och glimten i ögat, men dessa ingredienser saknar ”Transporter 2”. Dessutom lider filmen av något jag brukar kalla Riddick-syndromet (efter ”Chronicles of Riddick”) – när man ser hjälten spöa skiten ur ständigt fler och fler skurkar utan att själv få så lite som en skråma, så tröttnar man väldigt snabbt. Det finns ingen som helst spänning i en sådan fight, det är lika kul som att vara världsmästare i ett dataspel men välja nivån Beginner. Och det finns alltid (alltid!) en passande attiralj till hands; en kontorsstol att knuffa på skurken, en lampa att hänga sig i för att lättare attackera, och så vidare, och så vidare. Stor gäspning.

Men det gör varken tvåan till en bättre eller sämre film än ettan. Den har bara aningen mer av allt, på både gott och ont. Att handlingen med jämna mellanrum slöas ner av töntiga slagsmål visar att man inte har så mycket story att stå på. Men Luc Besson satsar på att underhålla, och det lyckas han hyfsat bra med. Den enkla slutsatsen är, som så ofta när det gäller uppföljare: du som gillade ettan kommer säkert gilla tvåan. Du som avskydde ettan bör lägga pengarna på annat.