Den tredje mannen 1949

Den amerikanske författaren Holly Martins (Joseph Cotten) anländer till ett sönderbombat Wien strax efter andra världskriget för att ta ett jobb som hans vän Harry Lime har erbjudit honom. Han välkomnas av nyheten att Lime nyss har dött i en olycka. Precis som någon av figurerna i sina egna böcker så börjar Holly att undersöka händelsen. Författaren som kliver in i något som kunnat vara ett av hans verk är ett traditionellt deckarupplägg och det används med rätt ton från ruta ett.

 

Det blir snart tydligt att de flesta inte vill att han ska gräva i de affärer som hans vän var inblandad i eller de motsägelsefulla uppgifter som han får om dödsfallet. Hotet mot hans liv finns outtalat där under en yta av mystik. Känslan att man inte kan lita på någon är tät och karaktärerna är medvetet svåra att få grepp om. Inget i intrigen går att förutsäga. Tempot i hur scenariot byggs upp och persongalleriet presenteras är rappt, men allt präglas ändå av en beundransvärd noggrannhet. Manuset av den hyllade författaren Graham Greene baserat på hans egna novell är av toppkvalitet.

 

Cotten är lysande när han i sin detektivliknande huvudroll balanserar envis attityd med en godhjärtad naivitet kring rätt och fel. Givetvis är Orson Welles briljant och även om hans insats har väldigt begränsat med tid på duken så skapar han något ikoniskt. Trevor Howard är väldigt bra som slug utredare med hökögon på alla Martins förehavanden. Ernst Deutsch gör sin biroll som opålitligt vittne oförglömlig med ett manér och tonfall på rösten som hade passat i en skräckfilm.

 

Det här är till största delen lättsam underhållning som får mig att tänka på Alfred Hitchcocks 30-talsfilmer även om humorn från dem inte finns med här. Det är en brittisk typ av film noir med mer kvickt och nyfiket temperament än den mer atmosfärfokuserat långsamma och djupt cyniska amerikanska varianten. Kvinnosynen här är mer nyanserad, vilket ger Alida Valli tillfälle att glänsa i en mångfacetterad roll som förblindad av kärlek till Lime förlorat allt grepp om moral. Det ger ytterligare en tänkvärd dimension till dramat.

 

Fotot domineras mestadels av blek och dyster gråskala, vilket passar stämningen på platsen där allt utspelar sig. De mörka skuggorna som gör noir till noir finns där i form av inslag som för tankarna till tysk expressionistisk film. Dessa placeras in exakt där de behövs för att det hotfulla ska träffa ögat och förstärker det konstnärliga enormt mycket. Speciellt kreativt används skuggor av människor på väggar. Scenbyggena är magnifika och kamera och ljussättning gör underverk med dem.

 

Hela vägen genom labyrinten av hemligheter och lögner så finns musik komponerad och framförd på cittra av Anton Karas med för att understryka alla typer av känslor och tonfall. Det ger oss filmmusik som är en av tidernas mest minnesvärda och framför allt en temamelodi som med rätta är älskad än idag.

 

Spänningen i "Den tredje mannen" är mer metodiskt uppbyggd än nervkittlande, men just denna strikt återhållna stil ger den säregen karaktär och extra konstnärligt värde. Det känns som att regissören Carol Reed har haft total kontroll över varje liten komponent i sitt verk. Man kan inte annat än bli djupt imponerad av hantverket och betyget är nära full pott.