Tristram Shandy 2005

Den mycket originella romanen ” The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman” från 1767 parodierar den vid tiden nya romanformen och använder många tekniker vi skulle kalla modernistiska. Författaren Laurence Sterne rör om i kronologin, använder lustiga berättartekniska knep, tomma sidor, diagram, olika typsnitt och så vidare i en inspirerad blandning. Romanen anses vara en av världens främsta litterära verk, och också den absolut svåraste boken att överföra till film. Men Michael Winterbottom är redo att göra ett försök.

I detta kostymdrama slash fejkdokumentär slash typiskt brittiska komedi är Steve Coogan redo att anta sitt livs roll i en filmatisering av boken. Som adelsmannen Tristram kliver han in i bild och guidar oss igenom episoder ur sitt liv, men oftast tar han på sig rollen som Tristrams far då Tristrams själva förlossning tar upp större delen av denna film. Emellanåt lämnar vi släkten Shandys slott för att se vad som händer bakom kulisserna, där alla inklusive Coogan spelar sig själva. Det är galet, okronologiskt och inte sällan ologiskt.

Manuset ger en oväntad vinkling av bokförlagan och påminner om Charlie Kaufmans ”Adaptation”. Jag är inte bekant med boken mer än vad jag nyligen googlat fram, men jag skulle gissa på att filmens berättarstil försöker efterlikna bokens. För den som gillar okonventionell berättarform – moi inräknad – är ”Tristram Shandy” sevärd bara för det. Som filmnörd är jag också barnsligt förtjust i både bakom kulisserna-program samt cameos där kända skådespelare gestaltar sig själva, vilket borde göra filmen till inget annat än ett rent nöje för mig. Så blir det inte, och när jag försöker förstå varför hittar jag bara en slutsats – det är inte tillräckligt skruvat. Tar man sig an en så pass originell roman, som ger regissören i stort sett fria händer till att göra precis vad som helst, så bör man utnyttja sina möjligheter. Det gör inte Winterbottom fullt ut. Ibland andas filmen alldeles för mycket ”Extras”, vilket inte är helt fel heller för Ricky Gervais’ sitcom är rätt skön, men – det har gjorts förut. Jag får känslan av att regissören hellre stampar på välbekant mark än siktar mot nya horisonter.

Som komedi har filmen sina höjdpunkter. Även om jag inte ser den komiska storhet som vissa anser Steve Coogan ha, finner jag hans ständiga småtjafs med motspelaren och konkurrenten Rob Brydon mycket underhållande, och de flesta internskämt som sker inom filmteamet är helkul för den som har någorlunda koll på film och filmproduktion. Men samtidigt är det långt ifrån tillräckligt med skratt. ”Tristram Shandy” blir istället ganska snart rätt tråkig i längden, speciellt när den förlitar sig för mycket enbart på Steve Coogans ganska obefintliga sinne för komedi.

Jag är medveten om att brittisk humor är inte helt lätt att ta till sig. Många anser den klart överlägsen amerikansk pubertetshumor - jag själv har hittat mina favoriter i Ricky Gervais och Jennifer Saunders, men har svårt för de flesta andra av landets komiker. Inbitna fans av brittisk tv-humor får säkert ut mer av filmen, alla andra lär gäspa sig igenom det mesta lika mycket som jag gjorde.