Trolls 2016

Trolls är ett gäng regnbågsfärgade små filurer som lever, dansar och sjunger hela dagarna i härlig harmoni. De pruttar glitter och bajsar rosa små cupcakes och har en slags Skalman-klocka som lyser upp varje timme och påminner om att det är kramdags.

Deras Prozac-skimrande paradisvärld skakas dock om i grunden när deras gamla fiender, de trista, grådassiga och ytterst olyckliga Bergerna hittar det lilla sällskapets gömställe och tar ett gäng av dem till fånga. Nu måste prinsessan Poppy, den gladaste av alla Troll, ge sig ut för att rädda sina kamrater innan de blir Bergermat. Med sig får hon den ende buttergöken i skaran – Branch och äventyret kan börja.

Detta är inte den mest originella historien och mycket har vi sett innan. En hel del i intrigen påminner om ”Smurfarna” och annat är bekant från ”Shrek”. Men det är skruvat på ett härligt och väldigt fantasifullt sätt så jag låter likheterna bero. 


Anna Kendrick och Justin Timberlake gör Poppys och Branchs röster och de både pratar och sjunger inte alls överraskande otroligt bra och övertygande. Låtarna vi får höra är härliga gamla klassiker som "True Colours", "Celebration" och "Sound of Silence" och oavsett om man har mimat framför spegeln till dem med ett hopprep i handen, så kan man inte annat än tralla med. Jag vet inte hur de kommer låta i den dubbade svenska versionen och vet inte om jag vill veta heller för detta känns väldigt mycket som en film att se i sin originalvariant. Och jag lovar, era barn är smartare än ni tror och kommer hänga med ändå. Tack vare det väldigt pedagogiska berättandet kan man inte hamna fel även om man inte förstår de talade orden.

”Trolls” är en helt underbar saga som vänskap, kärlek och konsten att vara lycklig. Det är lika enkla som viktiga budskap och både sonen och dottern köper storögt allt de ser. Själv sitter jag inledningsvis och tvivlar i min hösttristess och kämpar med humöret innan jag till sist ändå låter mig smittas av glädjen och släpper loss bakom 3D-brillorna tillsammans med dem. 


Animationen är som väntat top notch, färgerna fantastiska och alla karaktärerna så där löjligt charmiga att man ler som ett fån av blott deras uppenbarelse. Jag hade kanske önskat att man vågat stanna kvar lite i det andra, i det dystra, för att på så sätt i jämförelse lyfta upp den glada bekymmersfria tillvaron. Istället blir det som sagt lite väl käckt och något ytligt, men å andra sidan är den här ytan bland det mest sprakande någonsin, så vem sjutton är jag att klaga? 

”Trolls” är sammanfattningsvis en förtrollande familjefilm som inte anstränger sig för att få oss äldre att garva, men har vi barnasinnet kvar behöver vi heller inte den ansträngningen. Har ni däremot tappat bort det? Ingen fara, ni kommer garanterat hitta det åter efter att ha tillbringat 90 minuter tillsammans med dessa små festprissar.