Tron 1982

Science fiction är en knepig genre. Man skapar påhittade och ibland väldigt komplicerade världar som ändå har någon sorts grund i verkligheten. Ibland träffar det rätt, ibland träffar det fel. Ibland fungerar konceptet långt efter sin tid, ibland fungerar den bara i sitt lilla fönster. Då teknik, specialeffekter och aktuella teman alla är något som hela tiden förändras, är det inte sällan som verk inom science fiction-genren känns daterade kring dessa beståndsdelar. Under 80-talet hade såväl fantasy som science fiction något av en guldperiod, och vi kan urskilja många klassiker ur detta decennium. En del filmer – som till exempel ”The Terminator” och ”Blade Runner” – hör fortfarande till genrens främsta. Andra har inte behållit sin patina lika bra – och där glider vi således helt osökt in på Steven Lisbergers surrealistiska saga ”Tron”.

Här får vi följa den unge hackern Kevin Flynn (Jeff Bridges) – en gång en lovande kugg i det hjul som är mjukvaruföretaget ENCOM. Numera driver han en arkadhall och hyser agg mot mannen som bedrog honom – Ed Dillinger (David Warner), numera VD för Flynns gamla hemvist. En chans för rättelse dyker dock upp när hans före detta kollegor Alan (Bruce Boxleitner) och Lora (Cindy Morgan) ber om hjälp för att undersöka de skumheter som Dillinger och hans Master Control Program verkar ha för sig. Men när Flynn försöker hacka sig in blir han via en partikelsimulator fysiskt inskickad av Master Control Program in i datavärlden och lämnad till de gladiatorspel som äger rum mellan olika mjukvaruprogram.

Och det är här saker och ting börjar kännas en aning förlegade. Datorer och dess möjligheter var uppenbarligen en het kaka back in the glada åttiotalet, och såklart var intresset stort att skildra vad som faktiskt fanns under alla ettor och nollor. Men att låta program illustreras av människor och låta de slåss med frisbees, tävla med ljuscyklar och flyga Space Invaders-liknande farkoster känns en aning trivialiserande. Visserligen är det en Disney-produktion och stor del av inspirationen har kommit från arkadspel, men så här en del år efter känns Lisbergers världsbygge förhållandevis löjeväckande.

Utöver själva grundkonceptet och tematiken är även – av uppenbara skäl – tekniken bakom filmen en aning daterad. Estetiken var troligtvis häftigt när det begav sig, men i vår überdigitaliserade värld som vi befinner oss i 2015 lämnar den mycket att önska. De flesta har säkert koll på att ”Tron” fick sig en uppföljare 2011, och även om mycket lämnades att önska även där så kunde man sällan klaga på effekterna som man fått till. Utan att riktigt ha koll på hur effektsystemen såg ut 1982 vågar man dock anta att mycket av det arbete som gjordes med ”Tron” var ”cutting edge”. Intressant kuriosa här är att ”Tron” faktiskt diskvalificerades för att bli nominerad till en Oscar för Bästa specialeffekter då det ansågs vara ”fusk” att skapa specialeffekter med hjälp av datorer. Tänk vad tiderna förändras.

Förbiser man de dassiga effekterna och den övergripande tematiken bjuder dock ”Tron” på ett ganska häftigt äventyr. Väl inne i datavärlden hamnar Flynn i en traditionsenlig eskapad som blandar allt från ”Trollkarlen från Oz” till ”The Matrix”. Mossiga datareferenser och inte alltför engagerande skådespel tynger dock ner vad som skulle kunnat vara.

I all sin brokighet finns dock en hel del charm att finna i denna 80-talsklassiker. Hur ofta skämskudden än åker fram när Jeff Bridges åker ljuscykel i skimrande spandex så påminns vi om den outtömbara fantasin som vi besitter. Steve Lisberger må ha tagit ut svängarna en aning för långt, men att ambitionen finns där är det inga tvivel om. Och även om estetiken är ganska oengagerande för dagens ögon får man så här i efterhand ändå lyfta på hatten för att man satsade på de ”kontroversiella” effekterna och tog ett stort steg ut i datoreffekternas värld. Utan ”Tron”, ingen ”Avatar”?