Tropa de Elite 2007

Den brasilianska manusförfattaren Braulio Mantovani blev Oscarsnominerad för ”Guds Stad”, en film som hanterade de växande sociala såväl som ekonomiska klyftorna i världens farligaste stad - Rio de Janeiro. I ”Guds Stad” var det de kriminella ungdomsgängens berättelse, i Mantovanis senast skapelse är det polisernas elitgrupp, ”Tropa de Elite”, som framför sin högst subjektiva historia.

I en stad av fullständig korruption befinner sig Neto (spelad av Caio Junqueira) och André (André Ramiro), två av de nya rekryterna till polisens tuffaste jobb. De drivs av moraliska förpliktelser, inte helt utan motstånd från polischefer och de lokala bilmekanikerna. Det är en värld där mutor är en arbetsförmån och dödskjutningar är en axelryckning. Det är en manlig värld. I toppen av Tropa de Elite finns den sargade och stressade Nascimento (Wagner Moura). Han vill ut, för han vill inte göra sitt ofödda barn faderslös. Men först måste han hitta sin efterföljare, någon som är maskin nog att tåla påfrestningarna i kanske världens hårdaste arbete.

”Tropa de Elite” roffade åt sig Guldbjörnen under filmfestivalen i Berlin tidigare i år och är något så välkommet som en högst subjektiv skildring av den kriminella världen i sambaparadisets Rio. Det är Nascimento (han förekommer även som berättarröst) som ger sina värderingar till denna gripande klasskamp mellan polisen och stadskrigarna i favelas – slummens mest svåråtkomna och obarmhärtiga distrikt.

Det strålar snabbt ut en påtaglig moral om vad som anses vara gott eller ont. Det är elittruppens presumtiva våldsmetoder mot knarklangarnas hämndbegär som ställs mot varandra. Och polisens etiska förhållningssätt vinner alltid. Det finns inga tramsigheter om att världen ska visas som den är. ” Tropa de Elite” är en antivåldsskildring. Till en början.

Det är en önskevärd tanke detta, att i en så brutal och grafisk film som ”Tropa de Elite”, kunna uppvisa en så pass stark moralisk ståndpunkt. Det finns en övervakande och fördömande hand i form av Nascimentos propagerande. Det är en stenhård kritik mot Rio de Janeiros poliskår och den utbredda knarkhandeln. Och till på köpet levereras det ett alltigenom tätt skådespeleri, energiskt, motiverat foto och tilldragande realistiska miljöbilder. Att det är mycket trovärdigt är inget att snacka om. Dessutom visar sig ”Tropa de Elite” vara en välsammanflätad historia (med tillbakablickar, röda trådar, millimeterklippning) som ackompanjeras av medryckande brasiliansk punkrock. Men snart faller hela idén med att i en spelfilm skildra denna verklighet (tanken var till en början att göra en dokumentär, men det blev ett alldeles för farligt projekt). Filmen utvecklas under andra halvlek till en orgie av hemskheter, många av de omotiverade till den grad att det blir svårt att se poängen. Misstolka inte, våld kan ha sin plats. Men när våldet inte längre finner något mål i berättandet så tappar man snart intresset. Det blir för mycket av samma vara.

Ambitionen bakom ”Tropa de Elite” hamnar någonstans i den politiska sfären; filmen vill kunna vara med och påverka, ställa frågor och slutändan delta i förändringen av det till synes korrupta polisväsendet och göra någonting åt det alltmer segregerande samhället. Tyvärr föll valet denna gång på att genom våldets estetik göra sin röst hörd. Och det blir lite av en besvikelse. För våld är trots allt desperationens sista utväg. Och i samma återvändsgränd som ungdomarna i de utsatta favelas hamnar även Mantovani och hans skicklige regissör José Padhila. Och med dem? Ett fåtal möjligheter att segra.