True Romance 1993

Tarantino, precis innan genombrottet och debuten med "De hänsynslösa", sålde manuset för 10.000 dollar - den lägsta tillåtna summan (som han för övrigt använde till att köpa den röda Chevy som John Travolta kör i "Pulp Fiction"). Scott - som på den tiden inte gjort mycket minnesvärt förutom "Top Gun" - tog sig an projektet och slutresultatet blev en av 90-talets bästa hopkok av action, romantik och Tarantinos sedvanligt dialogdrivna gangster/knarkhistorier.

Christian Slater, 90-talets ultimata bad boy, är som klippt ur skuren för rollen som den charmige men hopplöst nördige Clarence som älskar Kung Fu-filmer, serietidningar och Elvis Presley. På sin födelsedag träffar han blonda bombnedslaget Alabama (Patricia Arquette), som hans chef i hemlighet skickat, och fyrverkerier uppstår.

Problemet är att Alabama är en call girl (och inte en hora, som hon bestämt påpekar) och hennes hallick (Gary Oldman) är av den mindre trevliga sorten. När Clarence ska hämta Alabamas grejer uppstår bråk och han får istället med sig en väska kokain. Det nygifta paret beger sig naivt iväg till Clarences skådespelande kompis (Michael Rapaport) i Hollywood för att sälja knarket medan både gangsters och polis är dem hack i häl.

Det är en simpel men väl fungerande story. Det är lätt att se hur filmen hade kunnat bli i Tarantinos egna händer istället för Scotts. Men det är kombinationen som får det att bränna till. Precis som i "Top Gun" lägger Scott mycket krut på huvudkaraktärerna och deras relation. Det är främst en romantisk film om två fullt sympatiska människor av kött och blod och deras kärlek till varandra går rakt in i hjärtat.

Filmens brutala våld och råa repliker väger fint upp och gör filmen till en unik upplevelse där det är den järnstarka kärleken som överlever all död och elände omkring den - en slags modern variant av "Bonnie & Clyde" och liknande kärlekspar-på-rymmen-historier. Tarantinos som alltid klockrena dialog matchas väl av en mäktig kemi mellan de två huvudrollsinnehavarna (som även dejtade på riktigt).

Kredd också för att Slater aldrig blir någon humorlös machoman samt att Arquette är så mycket mer än något hjälplöst våp. Starkaste scenen (enligt undertecknad) är trots allt hennes extremt våldsamma konfrontation med en psykotisk skurk (James Gandolfini, innan "Sopranos") - ett praktexempel på skildring av någon som tvingas döda för första gången i sitt liv.

Stjärnduon har dessutom en drömensemble som uppbackning, varav många välbekanta ansikten gör intryck trots starkt tidsbegränsade insatser. Oldman är som alltid en syn, här i dreadlocks och matchande outfit; birollsfavoriter som Rapaport, Saul Rubinek och Bronson Pinchot (Serge i "Snuten i Hollywood"!) gör vad de ska; och Dennis Hopper är oväntat nedtonad och varm som Slaters pappa.

Utan tvekan en av Scotts bästa filmer och en stark kultfavorit från 90-talet. Det är sällan, om någonsin igen, som man stöter på en sådan våldsam film med ett sådant starkt bultande hjärta för dess kärlekshistoria - och med en sådan rollista dessutom.