Truman Show 1998

Idag är alla en kändis oavsett om det är via Youtube, Instagram eller den utdöende TV:n. Men för tjugo år sedan var det annorlunda. Dokusåpan var ett växande fenomen och att vara känd för att vara sig själv var något nytt. Peter Weirs satir på temat var därför närmast briljant men är lika aktuell idag om inte ännu mer.

Vad som bidrog mest till filmens framgång var dock att ge Jim Carrey i en seriös, dramatisk huvudroll. Detta var bara fyra år efter hans genombrott med ”Den galopperande detektiven” och han hade ännu inte fått visa vad han kan utöver högljudda gester och grimaser. Som den alldaglige Truman Burbank bevisade han att han var en skådespelare med rang.

Idén med en populär dokusåpa som konstant följer en man omedveten om sin medverkan lät troligen knasigare 1998 än den gör nu. Det finns något skrämmande med upplägget och den hade enkelt kunnat göras till en konspirationsthriller eller till och med rysare. Andrew Niccols manus var ursprungligen mycket mörkare men lättades upp av Peter Weir.

Weir är ju något av en expert när det kommer till att på något sätt ”förmildra” tunga ämnen i filmer, som ”Vittne till mord” och ”Döda poeters sällskap”. Här får han enorm hjälp av Carreys talang utan att filmen blir den slapstickkomedi stjärnan är känd för. Carrey passar som en ordinär Svensson och utstrålar perfekt den frustration vi alla skulle känna när vi inser att något är galet.

Carreys motpart, den oundvikligt nedtonade antagonisten, är den Gudalika skaparen bakom TV-showen utmärkt spelad av den felfria Ed Harris. Det är en film som leker med och manipulerar publikens känslor. Å ena sidan sympatiserar vi med Truman och vill se honom fri, å andra sidan känner vi även med Christof (Harris) som utvecklat en fadersroll åt sin skapelse.

Det finns en nästan onödigt lättsam Hollywood-ton som gör att filmen endast skrapar en tyngre problematik på ytan. Men det vägs upp av ett både underhållande och välskrivet hantverk full av smarta detaljer (gator och karaktärer är döpta efter filmstjärnor) och finfina birollsprestationer, inte minst av Laura Linney som Trumans fru (Linney studerade postorderkataloger från 1950-talet för rätt framträdande).

Idag har kändishysterin eskalerat med den ständigt uppdaterade teknologin och såväl Carreys och Weirs karriärer står på pausläge. Då är den tjugo år gamla filmen en fin påminnelse om hur två begåvade filmprofiler synkroniserade så väl. Samt en tid då man åtminstone stundtals reflekterade över att stänga av kamerorna och leva livet fullt ut på riktigt.