Tusk 2014

Under en av regissören Kevin Smiths otaliga podcastsessioner hamnade han och kollegan, vännen och producenten Scott Mosier i ett samtal gällande en mystisk annons. I denna erbjöd en man fri kost och logi i sin stuga i utbyte mot att innehavaren iklädde sig en valrossdräkt och agerade rekorderligt utifrån detta. Smith och Mosier lät fantasin flöda utifrån denna bisarra premiss, och vips var en filmidé född. Annonsen visade sig senare vara ett påhitt från en lokal skojare, men det stoppade inte Smith från att sätta sin plan i verket. 

I ”Tusk” får vi, självbiografiskt nog, följa en driven podcast-värd vid namn Wallace (Justin Long) som beger sig till Kanada för att göra ett inslag till sin populära humorshow. När det planerade inslaget uteblir befinner han sig dock mitt på den kanadensiska vischan utan story. Lyckligtvis får han upp ögonen för en annons där en gammal man säger sig ha en och annan minnesvärd historia att föra vidare. Wallace är förstås inte sen med att bege sig ut längre i ingenstans och träffa denna Howard Howe (en alltid så fenomenal Michael Parks) i hans ensliga stuga. Utöver smått överkryddade historier och en viss valrossfetisch verkar den gamle mannen vara oerhört trevlig. Men vad som händer sen skulle ingen någonsin kunna ana – i alla fall inte Wallace. 

Smith har inte direkt hymlat kring historiens vidare förtäljning – och filmen är inte sen att vara övertydlig (utöver sitt valrossklingande namn sportar Wallace även en prydlig s.k. valrossmustasch) – så utan särskilt större överraskning bjuds vi på en fascinerande typ av kroppsterror. Trots sin humoristiska underton blir den besynnerliga metamorfosen en skrämmande upplevelse – och närmar sig fantasifull fascination av Cronenbergska drag. Kevin Smiths skapelse är stundtals så bisarr att man inte kan göra annat än beundras av de animaliska abnormiteterna. 

De visuella hemskheterna till trots – vad vi anar är ofta alltid mer kittlande än det vi ser – och mycket riktigt är upptakten till de mer horribla sekvenserna filmens starkaste kort. Kammarspelet som Justin Long och Michael Parks sätts i bjuder upp till spänningsfulla samtal och nerviga interaktioner där både Parks och Long briljerar. Eloge ska också ges till Genesis Rodriguez som kanske är den som överraskar mest i sitt inhopp som orolig flickvän.

Filmens tveklöst svagaste bit är ett oväntat gästspel av en av Hollywoods största – något som till undertecknads vetskap hållits hemligt för allmänheten. Inhoppet är nästan lika bisarrt som gubben Howes fantasier – och till en början en kul överraskning. Men kort efter denna karaktärs introduktion körs filmen rakt in i en tegelvägg och återhämtar sig aldrig från den katastrofala krocken. Det är minst sagt – Deppigt. 

Smith må bjuda på body horror av sällan skådat slag, men hans film lyfter aldrig riktigt från idéstadiet. Det är lite av en ”one trick pony” vars premiss är tämligen bisarr, men inte särskilt strävande utöver det. För att vara en film som är sprungen ur en lustfylld podcastdiskussion, så känns den tyvärr allt för ofta som just det. Smith är förvisso inte sen med att visa betarna, men ”Tusk” förblir relativt uddlös.