Under pyramiden 2016

När Axel Petersén nu följer upp sin hyllade långfilmsdebut är förväntningarna därför höga. Premiären av ”Under pyramiden” har föregåtts av förseningar, och regissören har i intervjuer berättat att hans ursprungsvision rymde inspelningsplatser i inte mindre än fem länder. Så blev det nu inte, men med en handling som utspelar sig både i Sverige, Israel och Egypten har ambitionsnivån ändå varit hög. Och då menar jag inte bara logistiskt. Petersén försöker sig nämligen på att göra en sorts vuxen äventyrsfilm som sällan skådas på svenska biografer. ”Under pyramiden” är en ovanlig varelse där ett familjedrama och rena thrillerelement utgör de två benen till ett Tintin-liknande pojkboksäventyr. Konstsmuggling, mystiska affärsmän, mytomspunna guldskulpturer, hela konkarongen.  

Den danska galleristen Katarina (Stine Fischer Christensen) är försmådd av sin pappa, den odrägligt framgångsrike konsthandlaren Sten Oxe (Johan Rabaeus). När han plötsligt går upp i rök företar sig Katarina att hitta sin far, och spåren pekar, via hemlighetsfulla advokater och kryptiska telefonsamtal, mot Egypten. 

På plats bland pyramider och skumma skeppsvarv blir hon assisterad i sitt sökande av en gammal vän till pappan, i Reine Brynolfssons skepnad. Det är trevligt att återse Brynolfsson i en av hans större långfilmsroller på senare år, och det blir heller aldrig oangenämt att följa Katarinas febriga jakt på svar, och i ett större perspektiv, bekräftelse. Petersén frammannar en tät, nervig atmosfär och tonsätter då och då bilderna med elektronisk musik som förstärker filmens suggestiva kvaliteter. 

Men om man som jag sitter och väntar på att han ska hitta på något för att på allvar dekonstruera, radikalisera eller parodiera den valda berättartraditionen – något i stil med vad generationskamraten och regissörskollegan Måns Månsson gjorde med ”Hassel – Privatspanarna” och den svenska kriminalfilmen – så får man inte sitt lystmäte. Inte så att allt måste krånglas till eller beslås med metaperspektiv, men när ”Under pyramiden” till slut övertygar mig om dess konventionalitet infinner sig en viss besvikelse. Inom ramarna för sin genre är den relativt ytlig, även om genrevalet i sig alltså får sägas vara originellt.

Dessutom tappar Petersén bort sin hjältinna mot slutet av filmen. Trots att Katarina utsätts för värre och värre vedermödor minskar hon snarast i intresse, och den tredje akten känns ur ett helhetsperspektiv så stressad och forcerad att man inte kan låta bli att undra om inspelningen drabbades av tidsmässiga eller ekonomiska problem. Det känslomässiga hade behövt integreras bättre med själva mysteriet för att göra ”Under pyramiden” till någonting mer än ett stiligt genreexperiment.