Ung rebell 1955

Tonåringar på film har alltid varit typer som med vacklande ben sökt sig efter bekräftelse, kärlek och en mening med livet - inte helt olikt från verklighetens känsliga skolålder. Men decennier innan Alicia Silverstone tröstshoppade i "Clueless" och Zac Efron brast ut i sång på basketplanen i "High School Musical" så kom en film som för evigt påverkade hur ungdomar porträtterades på film. Känslostormarna, naiviteten, osäkerheten, vreden som mynnar ut i våld, frustrationen över de oförstående föräldrarna - allt finns där i "Ung rebell".

Mycket av filmens styrka - och framgång - ligger självfallet i dess karismatiska huvudrollsinnehavare och stjärna James Dean, en legend vars unika talang och utstrålning är svår att hitta hos dagens stjärnor. Han är helt självklar i rollen som Jim Stark, en bekymrad tonåring som flyttar till en ny stad med sina överbeskyddande föräldrar. Han söker sig till det farliga gänget, lockad av den kaxiga skönheten Judy (Natalie Wood) men finner en riktig vän i den självdestruktiva ensamvargen Plato (Sal Mineo).

Det är lätt att dra paralleller till dagens uttråkade ungdom. Där man idag låter unga på film gå ner sig i träsk av droger och sex ägnar sig rollfigurerna i "Ung rebell" åt s.k. "fegisrace" där de dödsföraktande kör ikapp med bilar mot stup. När Jim frågar gängledaren Buzz (Corey Allen), tillika Judys pojkvän om varför så svarar han helt enkelt att det inte finns något bättre att göra. Medan det i senare filmer som inspirerats av denna, exempelvis "Grease", är mer svart eller vitt, så känns karaktärerna här rakt igenom mänskligt sårbara och verkliga.

Det handlar om naiva barn som tafatt söker respekt och bli accepterade som vuxna, om heder och bekräftelse, att leva farligt och testa gränser. Våra tre hjältar är välutvecklade och blir aldrig stereotyper. Dean fångar med eggande självkänsla och vemod i blicken den ultimata ungdomen på glid. Woods blandning av helylle rikemansflicka och rebellisk värstingbrud matchar fint. Men den som stjäl filmen är ändå Mineo (som liksom motspelarna gick en alltför tidig död till mötes) som den av föräldrarna ignorerade ensambarnet som i sin ofrivilliga ensamhet desperat klänger sig vid sina nyfunna vänner.

Rollprestationen är fullständigt hjärtskärande och porträttet av den ensamma tonårspojken utan vänner är så mycket mer nyanserat och intressant än modern films representanter i form av finniga glasögonormar med tandställning och konstiga hobbies. Den påtagliga homoerotiska relationen mellan Jim och Plato är heller ingen slump då regissören (i hemlighet för filmbolaget) instruerade skådespelarna att referera vänskapen som en kärlekshistoria, vilket bidrar med mer djup och känsla i filmen.

Självfallet har den åldrats en aning. Skådespelarna tenderar att spela över i vissa dramatiska scener, särskilt de vuxna skådespelarna. Våldet känns en aning fegt och barntillåtet (särskilt när man klipper ifrån vissa nyckelbilder). Och utan att avslöja för mycket så riskerar en av filmens sista bilder att rasera den melankoliska stämning som upplösningens tragedi manat fram. Men det är minimala detaljer i marginalen som inte någonstans bör avskräcka någon från att se filmhistoriens starkaste ungdomsklassiker.