Upside Down 2012

Häng med nu för det kan bli rörigt: någonstans i universum finns två planeter som hänger ihop med bara någon kilometers avstånd till varandra. Deras respektive gravitationsfält påverkar bara föremål och personer från samma planet, så det är omöjligt att färdas mellan världar hur som helst. I övrigt är båda planeterna rätt lika Jorden, även om "up there" är där de rika håller till, och "down here" är slummen, där man krälar i lera genom ständig fattigdom. 

Man har till och med byggt en slags bro emellan, ett höghus som låter den rikare planeten snylta på den andras tillgångar. Annars gör man bäst i att hålla sig på ett tryggt avstånd och inte försöka ta kontakt med "andra sidan" i onödan, vilket inte minst gäller vår huvudperson Adam (Jim Sturgess).

Det kunde ha utvecklats mer åt en politisk pik, men någon kommentar på vår världs klassklyftor ska det inte handla om, utan snarare en romans enligt klassisk modell. För högst upp på varsitt berg råkar Adam och Eden på varandra som tonåringar. Förutom sina bibliska namn ska de också dela en kärlekshistoria av sorten som funnits sen tidernas begynnelse - vad är en mer klassisk ingrediens i en romantisk saga om inte pojke-möter-flicka från skilda världar? (Bokstavligen i deras fall.) 

Ödet skiljer på Adam och Eden, och ger henne dessutom en grav minnesförlust, men Adam glömmer aldrig den blonda skönheten. Tio år senare ser han henne på en TV-sändning från den andra världen, och bestämmer sig för att kärlekens kraft väger starkare än tyngdkraftens lagar. 

Juan Solanas heter argentinaren som i sin andra långfilm sätter en Romeo & Julia-story i en fantasymiljö i stil med drömska "Inception" eller framtidsdystopin "Brazil". Och jag inser att det är andra gången på kort tid som jag refererar till Shakespeares verk ("Warm Bodies" kör med ett liknande koncept), men å andra sidan, vad ska vi med klassiska sagor till om de inte tål att återberättas? Och som den presenteras sen!

Relationen mellan Adam och Eden, den är sådär skamlöst konventionell och klassisk att jag som filmvan tittare hade hoppats hitta något nytt, medan romantikern inom mig slår volter. Jim Sturgess kärlekskranka valp och Kirsten Dunst tillbaka i sin lite tafatta Mary Jane Watson-roll hade gärna fått dela en mer välskriven historia, än den här: några scener kan kräva sin skämskudde.

Men vid sidan av det väntar ett riktigt visuellt spektakel, där varje bildruta är som en målning. Häftigast är scenerna där de två världarna möts, som på företaget Transworld där Adam hittar ett jobb, eller lyxrestaurangen Dos Mundos - unika platser där kontorsråttor eller dansande par fyller både golv och tak. Det måste ses, helt enkelt, och ger mig ibland svindel som tittare, men är riktigt välgjort och häftigt.

"Upside Down" berättas med samma fantasifullhet som i barnsagor, så den kräsna vuxna publiken som önskar lite mer realism i sina filmer får helt enkelt lägga bort de kraven omedelbums. Strunt i de logiska luckorna och omfamna den grandiosa romantiska kärnan i "Upside Down", så kan det bli en filmupplevelse som inte liknar mycket annat.