Vackra lögner 2010

Audrey Tautou har sedan "Amelie från Montmartre" jobbat på rätt bra för att inte bli typecastad som "näpen och egensinnig fransyska med ett stort hjärta". I förväxlingskomedin "Vackra lögner" spelar hon dessvärre en näpen och egensinnig hårfrisörska som dessutom är pojkflicksaktig och truligt oförutsägbar, något som regissören i inledningsscenen vill illustrera genom att låta Émilie, som hennes karaktär heter här, klippa luggen av en stackars kvinnlig kund mot dennes vilja. "Du är ju inte klok", påpekar Émilies kollega. "Det var inte meningen!", kvittrar hon. Hoppsan, hejsan, så kan det gå!

Nu skulle jag inte hänga upp mig på den här scenen något alldeles överdrivet om det inte vore för att den är representativ för ett genomgående problem med den här filmen: Det är svårt, mycket svårt, trots Tautous näpna och egensinniga charm, att sympatisera med Émilie.

Hon får ett anonymt kärleksbrev, skickat av den tystlåtne och blyge vaktmästaren Jean, som hon utan att blinka slänger i papperskorgen. För att muntra upp sin övergivna och deprimerade mamma skriver Émilie sedan av brevet och "vidarebefordrar" det till henne, varpå mamman, Maddy, genast skiner upp som solen och, vilket väl är ganska logiskt, börjar förvänta sig fler brev. Dessa företar sig nu Émilie under mycket stora våndor att egenhändigt komponera, samtidigt som hennes mor blir övertygad om att stackars Jean, som ju faktiskt var författare till det första brevet, uppvaktar henne. Émilie finner sig strax vara mittpunkten i, och regissören till, ett hopplöst triangeldrama byggt på missförstånd. Men hennes de facto manipulerande matchmakingkonstruktioner är svåra att köpa utan förbehåll. Och en romantisk komedi av den här sorten med en huvudkaraktär utan försonande drag, ja, nä, det blir svårt.

Det är inte en dum story i sin genre - romantisk och lite sprallig förväxlingskomedi - och manuset lyckas väl med att föra vidare grundkonceptet med fel brevmottagare/avsändare in i nya, ännu mer tillkrånglade konstellationer. Men för varje tillfälle som jag som åskådare grimaserar i smärta över ännu ett nytt förvirringsled i handlingen så finns där minst två då jag istället vrider mig som en metmask inför den fantasilösa dialogen, den tafatta regin och de billiga poängerna.

Det finns "bra larvigt" ("Love Actually" exempelvis) på samma sätt som det finns "bra buskis" (här kommer jag inte på något, men det finns). Båda är ovanliga fenomen, inget av dem påträffas i någon större utsträckning i "Vackra lögner". Den sällar sig med sin tokroliga och ofta krystade humor istället till den kategorin av fransk filmexport där säkra mysfilmer som "Mina eftermiddagar med Marguerite" huserar. Och de filmerna har ju sin publik.

Har man inte gett sig den på att se varenda bildruta film med Audrey Tautou som någonsin har spelats in så behöver man alltså inte springa benen av sig till "Vackra lögner". Under den lätt ansträngda ytan rör sig denna komedi dessutom med en syn på könsroller som kvävs under högar av damm, där en kvinnas högsta mål i livet tycks vara att bli en "musa" åt den skapande, manlige konstnären, och där samma kvinnas känslosamma karaktär per definition utesluter det manliga förnuftet. Men här är det inte meningen att man ska kika under ytan, utan istället fnissa förnöjt åt när Émilie våldför sig på sin frisörkund i filmens inledning. Tycker man inte att den scenen är rolig så har man sedan inte mycket att se fram emot.