Vampyrer 2008

Efter nästan två decennier av obefintlig svensk skräckfilmsproduktion dök för ett par år sedan den norrländska vampyrrullen ”Frostbiten” upp på biograferna. Även om det i den var tama människoporträtt och b-filmsteman, så var det ändå ett kul försök till att gjuta ny mark för den svenska skräckfilmen; det var vintrigt och kallt, långt från de Transsylvanska blodsugarna vi är vana vid.

I samma andetag som ”Frostbiten” kommer nu ”Vampyrer”, även den ett försök till stilvariation av mörkrets ljusskygga gestalter; det är Stockholm som är skådeplats och det är inte det eviga livet som lockar. Men tanken i detta fall är inte det som räknas.

Vera och Vanja är två unga tjejer, som av någon okänd anledning måste ha mänskligt blod för att överleva. De har mycket svårt för vanlig föda, även om de gör sitt bästa för att leva som vem som helst. Deras ovana har däremot fört de till ett liv i tunnlar och övergivna industrilokaler. Där grälar de över det faktum att Vanja vill lämna det eviga livet i mörkret. Efter sig har de ett motorcykelgäng som bevittnat systrarna döda en av deras medlemmar. De flyr för sitt liv.

Tanken är att det ska vara ett drama om utanförskap och systerkärlek. Det finns självklart även inslag av skräck: då och då dyker det upp halskroppsådrar som töms på blod. Och mellan de sporadiska skräckattackerna finns även långa stunder av dialogbaserade passager.

Det finns inget, vare sig i själva berättelsen eller i personerna som formar den, som är intressant. Det som visas är en helt oinspirerande relation (mellan Vera och Vanja) som tydligen ska fungera som någon slags språngbräda mot en förståelse av vampyrernas utsatta situation. Det finns förstås ett uppsåt att teoretiskt visa samhälles yttersta tecken på segregation, men kom igen: det är vampyrer vi pratar om! De livnär sig på blod. Och utanförskapet har vi väl redan sett i ”En vampyrs bekännelser”?

Ok, det går att köpa bristen på trovärdigt psykologiskt djup och tvivelaktiga moraliska förevändningar. Men faktumet att det är hopplöst ostrukturerat tidsmässigt och larvigt ojämnt i skådespeleriet är bara bevis på att det har gått alldeles för snabbt att vaska fram denna drygt timmeslånga plåga till film. De två systrarna irrar planlöst omkring, precis som filmen, och famlar i mörkret efter en räddare i nöden. Men på grund av så osannolika dialoger, brist på backplots och så onaturalistiskt spel så undrar man var det hela är på väg? För någon räddning eller svar kommer inte. Och var är mytologin, skräckfilmens främsta och starkaste vapen? Det som gör även den mest kritiska åskådaren fastmantlad i biofåtöljen. Det är som bekant det okända som genererar skräcken.

Det är enkelt att förstå varför svenska filmproducenter är rädda för skräckfilm. När det blir så här dåligt är det tyvärr inte mycket mer att göra än att hålla med: Inget mer nu, snälla.