Vanishing Waves 2012

Litauiska regissören Kristina Buozyte debuterade med den inom festivalkretsar hypade "The Collectress" och denna, hennes tredje film, har även den hyllats och vunnit en rad filmpriser. Hon har en säregen stil men även ett gott öga åt namnkunnigt folk som Stanley Kubrick och Andrej Tarkovskij.

Det här underliga dramat rör sig inom synnerligen bekanta science fiction-kretsar men lever på inspirerat konstnärskap och den eggande, stundtals obehagliga fantasivärld hon målar upp. Historien följer Lukas (Marius Jampolskis), som deltar i ett vetenskapligt experiment kring minnesförlust. Han får kontakt med en ung kvinna, Aurora (Jurga Jutaite), som ligger i koma och de inleder en kärleksaffär i en värld bortom det medvetna.

Filmer som "Eternal Sunshine of a Spotless Mind" och 80-talsrullen "Experimentet" kommer på tal under filmen som skiftar från de läckra, ibland läskiga fantasivärldarna och den kliniska verkligheten där läkare, forskare och företagsbossar styr i spakarna och snackar tekniska termer. I den senare så finns en intressant aspekt kring kommunikationsbrist där bytena kring litauiska, franska och engelska inte alltid är helt självklara.

Men det är den i fantasin stormiga kärleken mellan våra huvudkaraktärer som är filmens centrala punkt. Det handlar om sex, åtrå, svartsjuka och starkt pulserande känslor där stegen från passionerad kärlek till nattsvart hat är korta och ojämna, ofta i samma scen. Till slut eskalerar allt i en erotiskt naken men samtidigt effektäcklig orgie där en drös avklädda damers kroppsdelar smälter samman på ett minst sagt symboliskt sätt.

Det är en extremt pretentiös och svårsmält film som lär passa långt ifrån alla och utan tvekan lär dela in den kommersiella publiken i älska- eller hatagrupper. Däremot är den betydligt mer intressant än mer Hollywood-betonad prettofilm som "The Tree of Life" eller "The Fountain". Den har en tydlig story med viss igenkänningsfaktor och går inte vilse bland symbolik eller metaforer. Dessutom är det riktigt snyggt och välgjort.

Däremot engagerar - och provocerar - filmen inte så mycket som den verkar vilja. Det är en läcker uppvisning men känns ofta mer som ett experiment med lite väl uppenbara inspirationskällor snarare än en vanlig film. Att aktörerna är rätt stela och personlighetslösa gör inte saken bättre. Regissören Buozyte har onekligen talang och levererar ett maffigt konstverk men den når aldrig riktigt kultlinjen.