Vicky Cristina Barcelona 2008

De två unga amerikanskorna Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (Scarlett Johansson) har av ett ödets nyck fått möjligheten att tillbringa en sommar hos avlägsna släktingar i spanska Barcelona. Vicky, som snart ska gifta sig, ser resan som ett gyllene tillfälle till att skriva klart sitt examensarbete kring katalansk kultur, medan Cristina snarare finner behovet av att fundera över sin osäkra framtid.

Under ett restaurangbesök möter Vicky och Cristina den charmante Juan Antonio (spelad av förra årets sensation Javier Bardem). Han är en konstnär och livsbejakande älskare: en man som nyligen såg slutet på sin våldsamma och stormiga relation med den neurotiska Maria Elena (Penelope Cruz).

Woody Allens senaste är en av hans sämre. Trots hans försök till att göra en slags självironisk komedi kring triangeldramer och den ”äkta” latinska mannen, så blir det ofta svårt att ta det hela på blodigaste allvar. Det går liksom inte att samtidigt driva med en fördom och på samma gång understryka den. Det är ”Vicky Cristina Barcelonas” stora brist. Inte för att Javier Bardem inte klarar av att spela. Tvärtom, han gör sin roll med all den entusiasm som krävs. Och det gör även Scarlett Johansson och framförallt Penelope Cruz, som är alldeles förträfflig som den tilltufsade och självmordsbenägna ex-frun. Cruz stjäl till och med ett par scener från just Bardem och Johansson. Men hon är också tyvärr den enda som ryter till, som verkar ifrågasätta. Annars verkar det mest flyta på.

Någonstans, runt en tredjedel in, börjar varningsklockorna ringa. För trots Allens välskrivna, realistiska dialoger och välspelade karaktärer så undrar man vad som egentligen är meningen med hela historien? Att kvinnor kan var otrogna mot sina ovetande män? Att två kvinnor kan ha sex med en man? Jaha, det var väl inte så mycket nytt? Det verkar faktiskt som att ”Vicky Cristina Barcelona” tidvis är en gubbsjuk fantasi. Inget gott omen för den åldrande Allen.

Det går förstås att utläsa att själva grundidén är en romantisk komedi som vill dra lite grann på gränserna om vad som är tillåtet i kärlek. Men det blir till slut bara en bunt scener som staplas efter varandra, utan egentlig drivkraft eller mot ett specifikt mål. Det är helt enkelt lite rörigt och osammanhängande. Och dessutom är det svårt att se hur filmens tanke, kärleken som den enda sanna konsten, skulle kunna appliceras på ”Vicky Cristina Barcelona”. För det presenteras aldrig något svar på frågan om hur vi, trots alla tusentals år av civilisation, inte lärt oss att älska. Det är förstås en svår uppgift att lösa även för en regissör som Allen, men ett litet försök hade inte skadat.