Vinterdvala 2014

”Mitt kungadöme må vara litet men jag är åtminstone kung av det”. 

Så låter det när Aydin (Haluk Bilginer), huvudkaraktären i Nuri Bilge Ceylans (”De tre aporna”, ”Årstider”) långkok, kommer till tals. Han är en före detta skådespelare som driver ett litet hotel i det natursköna Anatolien, skriver en kolumn i lokaltidningen och jobbar på en bok om turkisk teaterhistoria vid sidan om. I ett tidigt skede möter vi honom med vännen när de är ute och kör på en bergsväg i den lilla staden. Ett litet barn kastar en sten mot bilfönstret och orsakar en stor spricka i rutan. Barnet förs hem och konfronteras framför fadern som agerar defensivt när ämnet tas upp. Konstigt tänker man för en stund men efter ett tag visar det sig att familjen är hyresgäster till herr Aydin och har en del skulder att betala, att någon slags motsvarighet till kronofogdemyndigheten har varit på besök och beslagtagit tv:n och massa andra prylar. Efterdyningarna av denna olösta konflikt får vi sedan följa genom hela filmen.  

Karaktärsutvecklingen av patriarken Aydin är verkligen fenomenal. Han ter sig vara en god medborgare – en filantrop som tillhör etablissemanget och sitter på ett kulturellt kapital men som samtidigt ser till alla samhällsgruppers bästa. Men när vintern närmar sig ändras uppfattningen då den mycket yngre frun Nihal (Melisa Sözen) får mer spelrum i berättelsen. Hennes äkta maka förvandlas istället till en pretentiös översittare med för mycket stolthet. 

Det jag uppskattar mest med filmen är de nästan ritualistiska scenerna under vilka hans texter blir till. Trollbindande scener som fortskrider och fortskrider och känns som om det utspelade sig i realtid. Varje vecka publiceras skriverierna för en tidning som utkommer i liten upplaga och som den nyligen frånskilda systern Necla (Demet Akbag) får vara med och tycka till om. De handlar ofta om Gud och fattigdom och filmskaparen gräver riktigt ned sig i frågor kring vilket ansvar man har som skribent och om man får skriva om saker man inte vet något om kommer upp. 

”Vinterdvala” är ett livsverk av stor magnitud som klockar in på tre timmar och sexton minuter. Men filmen kräver uthållighet och det är svårt att inte tappa koncentrationen mot slutet, oavsett hur mycket man förberett sig med koffein och andra uppiggande preparat. Den innehåller många långa tagningar och sjuder på utan att aldrig riktigt börja koka men är väl värd att hålla sig vaken för.