Walk Hard: The Dewey Cox Story 2007

”Walk Hard” är en total parodi på precis alla filmatiseringar av rockstjärnors livsöden man någonsin sett på filmduken. Åtminstone känns det så. De mest uppenbara referenserna är förstås de som görs till Johnny Cash och ”Walk the Line”, som frun som blir lämnad hemma med barnen och förälskelsen i bakgrundssångerskan. Men i den fiktiva rockstjärnan Dewey Cox blekfeta lekamen har filmmakarna klämt in alla tänkbara och otänkbara rockklyschor att ironisera över och de testar verkligen gränserna. Gränserna för vad Dewey tål innan han exploderar och för vad publiken kan smälta. Eller orkar smälta. Välkomna till rockklyschemaraton. Uppskattad tid för målgång: 1 timme och 36 minuter.

Som liten pojkvasker på Alabamas bördiga slätter råkar Dewey Cox (John C. Reilly) en dag av misstag slica itu sin helgonaspirerande bror Nate med en machetekniv. Dewey blir så chockad att han tappar sitt luktsinne. Den tappra broderns sista önskan blir att den hittills medelmåttige Dewey nu ska axla allt ansvar och göra något betydelsefullt med sitt liv. Skulden och sorgen Dewey känner över sin brors öde gör att han plockar upp gitarren och sjunger ut sina blues som om han aldrig sysslat med något annat. När pappan dessutom i tid och otid påminner Dewey om att ”The wrong kid died”, flyttar Dewey som 14-åring hemifrån för att göra musikkarriär.

Tragisk barndom, check. Missförstått geni, check.

Och checklistan fortsätter. Dewey gifter sig med sin tonårskärlek, får ett skivkontrakt och handfasta karriärtips av Buddy Holly. Han hamnar i dispyt med Elvis, sjunger blues, folkrock, soul, rock n’ roll, tuggumipop (ja vilken genre bemästrar inte detta musikaliska geni?), får femtielva barn men umgås hellre med sin apa. Han blir kär i bakgrundssångerskan Darlene (Jenna Fischer), provar sjuttielva droger, träffar Beatles i Indien (filmens kanske absolut roligaste scen!) och så vidare.

Vissa skämt är riktigt komiska, som den återkommande scenen där Dewey är evigt dömd till att hitta sin trummis Sam (Tim Meadows) bakom stängda toalettdörrar testandes gud vet vilka droger som han bestämt avråder Dewey från att prova (”You definitely don’t wanna try this”). Trots, eller tack vare antidrogpropagandan faller han naturligtvis dit varje gång. Men även de bra skämten drivs ofta onödigt långt. Det blir för mycket av det goda helt enkelt. Vissa scener pushar man tills den sista mikroskopiska droppen av ironi har klämts ur dem, ända tills filmen skriker av smärta.

”Less is more” tänkte uppenbarligen inte regissören Jake Kasdan och producenten Judd Apatow när de tillsammans skrev manuset och den som förväntar sig något i stil med ”Supersugen” eller ”40 Year Old Virgin” får nog tänka om. Det som är speciellt med Apatow är hans förmåga att kombinera riktigt obscen och härlig over the top-humor med allvar. Det har han inte gjort denna gång, utan ”Walk Hard” för snarare tankarna till någon bröderna Farrelly-komedi, vilket inte nödvändigtvis är ett dåligt betyg. Det är bara helt enkelt inte Apatow som man är van vid att se honom.