Walk the Line 2005

Ung kille med musikdrömmar. Fattig arbetaruppväxt med traumatiska inslag och dödsfall, som leder till oväntad berömmelse över en natt. Tar till förbjudna preparat för att klara pressen. ”Walk The Line” är fjolårets Oscarsvinnare ”Ray” all over again - inte undra på att även den bombarderas med lovord och nomineringar.

Nu kan ju inte Johnny Cash rå för att hans liv råkar vara likt Ray Charles, och till filmens fördel bör man uppmärksamma att den har Reese Witherspoon i en  för första gången suverän prestation (hur vet man att Reese spelar en seriös roll? Hon har färgat håret brunt och lärt sig en dialekt).

”Walk the Line” berättar historien om en legend inom countrymusiken, en snubbe som höll på i över 45 år vilket är rätt otroligt. Johnny Cash har själv skrivit biografin som filmen bygger på. Han föddes år 1932 och växte upp med en fattig familj i amerikanska Södern. Faderns ständiga förnedring och äldre broderns död i en blodig olycka var barndomssaker han aldrig skulle glömma. Möjligen också det enda han kom ihåg från den tiden, för när det är avklarat hoppar vi raskt vidare – nu är det 50-tal, och Johnny lämnar sitt trista dörr-till-dörr-försäljarjobb för att satsa på musiken: något han alltid älskat är att sjunga. Han skriver några låtar under sin militärtjänstgöring i Tyskland, och när han får chansen att spela upp dem för en uttråkad studiochef blir det, till slut, ett skivkontrakt. Under en spelning möter han June, flickan han drömt om sedan han som liten grabb lyssnade till hennes sånger på radion. En nätt brunett med en stark röst, en tjej som han senare kommit att tråna efter i åratal.

Joaquin Phoenix bär upp den svarta kostymen som om han vore född till rollen. Verklighetens Johnny Cash gjorde helt rätt när han valde ut unge Phoenix för att gestalta honom. Sen kan man undra om inte en och annan producent slog sig för pannan i ren förtvivlan när June Carter önskade att ”den där söta flickan från Legally Blonde” skulle spela henne - isåfall var det helt i onödan, för Reese är här värd sin vikt i guld. Och guld har hon fått - de båda faktiskt, i form av en varsin Golden Globe för sina rollprestationer. Så som det fnissades i biosalongen till vissa detaljer och repliker, kan jag tänka mig att det ligger ett jäkla researcharbete bakom filmen, för att få paret så lika originalen som möjligt, i alla avseenden. Det är synd och skam att Johnny Cash och June Carter inte levde tillräckligt länge för att hinna se det färdiga resultatet.

Som hyllning till en musiklegend är ”Walk the Line” mycket bra. Nåja, ”fantastisk” ligger närmare sanningen, om man ska tro den hänförda publiken som stapplade ut ur biografen efteråt (jag missade min hållplats på hemvägen, bara för att jag med stort intresse tjuvlyssnade på en man som via mobil tokhyllade filmen, som om han nyss blivit frälst av Jesus).

Om man som jag inte är särskild bekant med Johnny Cash sen tidigare, blir ju ”Walk the Line” inget annat än ett drama om en kämpande sångare. Man kan se den som ren underhållning, eller en lektion i musikhistoria för att försöka lära känna den här Cash-människan och se vad som gjorde honom så himla stor. Och här är filmen något svag. Liksom ovannämnda ”Ray”, är historien om Cash också en nästan mekanisk rabbling av kapitel efter kapitel ur boken om hans liv. Tidshoppen blir ibland lite väl drastiska och det är svårt att hänga med i svängarna när Cash i ena stunden säljer hushållsartiklar från dörr till dörr, och bara minuter senare är en stjärna som uppträder ihop med Jerry Lee Lewis och Roy Orbison.

Men om du gillar Johnny Cash det minsta lilla, eller countrymusik i allmänhet, så kommer du troligen att se filmen och älska den oavsett vad jag skriver. För en sann musikälskare är ”Walk the Line” väl spenderat cash.