Wallander - Arvet 2010

Precis som sist regisserar "Lasermannen":s Mikael Marcimain, som anpassat sig den här gången, bildarbetet är fortfarande snyggt men nu mer tillbakahållet och inte alls malplacerat. Till skillnad från manuset, vill säga. Mordet som sätter igång månadens fall, sker på en chefspersonen Manfred Stjärnes bekostnad. Motivet misstänks vara otrohetsrelaterat, något som befästs när ännu en kropp hittas. Det kommer flera, ty i Wallanders värld mördas sällan en människa ensam. Otrohetsmotivet känns underbart men Kurt Wallander inte övertygad, han tror det kan ligga dolt bakom musteriet.

Wallanders attityd den här gången är trist, möjligen går det att härleda till en personlig besvikelse tidigt i avsnittet, men hans beteende känns emellanåt väldigt o-Kurtigt, samtidigt som han ska hålla på och smågnäbba med åklagaren. Det känns förvisso mer Kurt även om det är tröttsamt i längden. Och med "i längden" menar jag "väldigt snabbt".

Det känns alltmer trist att behöva se Krister Henriksson i denna dussinproduktion. Jag förstår att det är trevligt med stadigt jobb, givetvis, som före detta långtidsarbetslös inser jag mer än väl vikten och tryggheten i att ha en stadig inkomst och så vidare. Veta vad som väntar, för det finns inga garantier ens för en skådespelare av Henrikssons klass och talang.

Då blir det oväntat nog trevligare att följa de unga aspiranterna, vars historier faktiskt tillhört de mer intressanta där de håller till närmare bakgrunden än fronten. Isabell (Nina Zanjani) hanterar ett trauma från tidigare film, och en relation blommar upp med inte enbart positiv effekt. Kurt och Katarinas (åklagaren spelad av Lena Endre) relation är raka motsatsen, ointressant och förutsägbar och vandrar vägar som många gånger förr har trampats på.

Nu har faktiskt månadens fall inslag som tilltalar, i rätt händer och miljö skulle det kunna bli en underhållande skröna. Nu är inte "Wallander" rätt plats för den, varken miljömässigt eller ifråga om manuskvalitet, eventuella positiva vibbar därav känns således ganska bortkastade.

Och varför, varför, denna ovilja att slutföra meningar? Någon sorts missriktad tanke om realism? Det här är en film, för fan, prata som folk.

Fläskkvartetten känns lika anonyma nu som sist, vilket får mig dra slutsatsen att det är Marcimains fel, och hur trist det än känns drar jag en lättnadens suck över att kvartetten själva uppenbarligen inte har gått ner sig.