Wallander - Hämnden 2009

Kommissarie Wallander ser både sin stad och sin lugna tillvaro slås i spillror i den femtielfte kriminalhistorien signerad Henning Mankell. Men den lovande trailern ljuger inte, här finns tilräckligt med krut och explosioner för att skapa en snutfilm bättre än snittet.

Efter tretton Wallander-filmer ser gamle Kurt (Krister Henriksson) fram emot lite välbehövligt lugn. I det nyinköpta huset vid kusten vankas det gemytliga hundpromenader och skaldjurskalas dagarna i ända. Men de idylliska drömmarna slocknar när en elanläggning sprängs och försätter hela Ystad i mörker och kaos.

I en annan del av staden hittas en man avrättad med femton skott. Han hade dödshotats efter att ha upplåtit plats åt en omdebatterad Mohammed-utställning, men polisbeskyddet till trots överlevde han inte natten. Kommissarie Wallander kallas in, och börjar genast nysta efter samband mellan de två fallen.

Under tiden växer oron i mörklagda Skåneland. Polisstationen invaderas av hysteriker som kräver handling. Kvällstidningsgamarna spottar ur sig rubriker om terrordåd. Militärstyrkor tågar in i staden. Självaste Säpo kopplas in och startar en hetsjakt mot allt som går i turban. Är det självaste Usama som har något emot skåningar, eller en betydligt närmare fiende? Morden och explosionerna har bara börjat.

”Wallander – Hämnden” är en ovanlighet inom svensk polisfilm. Den vågar vara snäppet ”larger than life”, med storskaliga hot och mycket sprängdeg, i alla fall med svenska mått mätt. Inte sedan ”Den tredje vågen” har vi sett en film ta för sig på det sättet. Vi kanske inte har miljonerna eller modet som krävs för att skapa något riktigt häftigt och spännande i vårt avlånga land, men jag ser gärna att fler försökte.

Kurts dotter är av naturliga skäl borta ur leken, men hyllas med ett foto på numer botgångna Johanna Sällström på huvudpersonens skrivbord. Kanske får vi någon gång veta vad manusförfattarna hittat på för öde för Linda Wallander. Under tiden finns några nya förmågor att bekanta sig med, varav Lena Endres åklagare som tar plats som Kurts kontors-och husgranne är den minst minnesvärda.

Själv skulle jag hellre se fram emot att se hur de färska aspiranterna Isabelle och Pontus utvecklas - ja, om nu inte tanken på ytterligare tolv mallskrivna och snabbproducerade lågbudgetfilmer med ”Wallander” i titeln gjorde mig lite kräkfärdig. Hua.

Men duktiga Nina Zadjani och Sverrir Gudnason behövs i den annars stela horden av slitna gubbar med tillhörande gubbmagar – då menar jag både poliskaraktärerna och skådespelarna bakom dem... Synd bara att deras introduktion blir så plump och platt – han svänger med usb-minnen, därav cybersnut. Hon får missnöjt vakta Wallanders jycke på sitt första uppdrag, alltså bitter kvinnlig polis (Martin Beck ringde just, vill ha sina stereotyper tillbaka). Jag hoppas på något mer nyanserat till nästa film.

Tempot är inte alltid på topp, några replikskiften väcker ofrivilliga fniss i salongen och upplösningen är kanske inte helt logisk – men hallå, vi snackar trots allt svensk film. Titta bara på vad vi har att jämföra med och ”Wallander – Hämnden” blir en av få exempel på blågul polisaction som ändå faktiskt lyckas.