Wallander - Cellisten 2009

Min relation till dessa dagars Beck och Wallander känns, ska vi säga, omvänd. Medan jag älskar Sjöwall och Wahlöös böcker beskrivande Martin Becks värld (och även en majoritet av de tidigare filmer baserade på existerande material), tycker jag de nya originalfilmerna är sunkig dynga. Och där Henning Mankells böcker om ystadspolisen Kurt Wallander, i den mån jag orkat försöka ta mig åtminstone en bit, är ruskigt tråkiga (och filmerna med Rolf Lassgård lämnar mig ganska ointresserad), finner jag - som återkommande läsare av MovieZine redan torde ha upptäckt - en icke oansenlig mängd nöje i den nya serien filmer.

Jag har förstås, som den filosoferande fåne jag nu fötts till, funderat på varför det är såhär, varför en massproducerad produkt fungerar där en annan misslyckas, och jag tror det är karaktärerna. Det finns annat också, Wallander har genomgående fint foto (även om kameramannen bakom Cellisten är för kåt på zoomknappen vid mer än ett tillfälle) och Fläskkvartettens tokigt stämningsfulla musik hyllar jag i varje recension av en god anledning, och det känns alltid som om manusen är mer genomtänkta och mer passande för en svensk filmindustri än vad Beck-manusen är, men viktigaste av allt är karaktärerna. Där Becks galleri är tvådimensionella och papperstunna och sedan länge föga annat än parodier, är Wallanders befolkning genuina och lätta att tycka om.

Därför kommer också Wallander undan med en historia som "Cellisten". Jag trodde, när jag på DVD:ns baksida tog till mig handlingen om ryska maffian och kronvittne och bombdåd och en mäktig internationell motståndare, att det här skulle bli den Wallander-film jag äntligen får såga jäms med fotknölarna, den här standardiserade maffiaplotten fungerar aldrig i Ystadsmiljön.

Men tji fick jag. Inte så mycket för att den egentligen fungerar jättebra, här finns gott om stereotypa karaktärer och repliker, och maffiasnubbarna har vi sett så många gånger förut, och rent tekniskt fanns det en del val ifråga om klippning och tempo som kändes ovanligt underliga för den här serien. Det är som sagt var standard.

Fast då kommer jag tillbaka till karaktärerna. Trots allt det där, gillar jag ändå att se filmen för jag gillar karaktärerna, jag gillar Krister Henrikssons Kurt Wallander väldigt mycket och jag gillar att se honom föra sig med de andra karaktärerna, jag gillar att se honom flirta med Lena Endres åklagare. Jag var riktigt förtjust i att se Kurt agera med Jens Friis, en gästande kriminalpolis spelad av Magnus Roosman, som jag kanske aningen hopplöst hoppas se mer av. För, återigen, trots att Friis är ett typexempel på "Cellisten"s stereotypa inslag, han är hård snut med klychsiga repliker och ensamstående farsa och så vidare, finns det en mänsklighet i honom. Han skulle lätt kunna bli Wallanders svar på Gunvald Larsson, men inte, det är en fälla Jens Friis smidigt lyckas undvika falla i, tack vare manusförfattare som uppenbarligen har hjärtat på rätt ställe och en gnutta intelligens inom huvudsvålen.

Sedan ska sägas, att trots mina negativa yttringar gentemot historien, är det ändå långt ifrån ett uselt manus. Det når inte upp till de två filmerna före denna, det är däremot aldrig tråkigt, och det är spännande, och jag ville veta hur det gick.

Plötsligt är vi således där igen. "Wallander - Cellisten" är ett stycke mysig underhållning, ingenting jag naturligt hade dragits till, fast heller inte något som känns som bortkastad tid. Det är bara att erkänna, som om jag inte gjort det tidigare, att jag gillar Wallander-filmerna. Jag är förtjust. Så är det med den saken.