Wallander - Kuriren 2009

Jag är en ständig försvarare av svensk film. Det verkar framför allt vara folk i min egen generation som ofta har en alldeles för negativ syn på vår filmindustri (vilket jag har viss förståelse för, det är inte lätt att växa upp med svenska 80-talskomedier). Det betyder inte att kritikerna saknar sina poänger, löpande band-produktioner som "Beck", "Van Veeteren" och "Irene Huss" är allt som oftast ett framstående exempel på svenska filmproduktioners sämsta sida, där försök att göra naturlig och modern dialog bara blir än mer krystat och genomgående fruktansvärt pinsamt.

Med det sagt är Wallander en positiv överraskning. Den pinsamma dialogen existerar, absolut, dock inte lika framträdande som i t ex Haber/Persbrandts "Beck". Dessutom, vilket lär vara ännu ovanligare, är skådespeleriet dugligt ända ner i smårollerna. Jag tvivlade aldrig på Krister Henriksson, han är en man med talang och en av dom bästa aktörer svea rike har att erbjuda, men i "Wallander" visar sig även birollsinnehavarna vara av gott virke. Av de fasta rollerna, nya för den här omgången och därmed även för mig, tänker jag främst på Nina Zanjani som aspiranten Isabelle. Gästande Tomas Köhler, ett av tidigare nämnda kriminella element, behöver heller inte skämmas för sig och förtjänar en recensents specifika hyllning.

Förlusten av både Ola Rapace (i slutet av förra omgången, om jag inte är felinormerad) och Johanna Sällström känns. Även om nuvarande (gamla som nya) skådespelare i övriga (stora som små) roller är bra lyckas ingen riktigt fylla upp tomrummet.

En viktig sak till, och det är att jag absolut inte vill lämna recensionen utan att nämna musiken, som är det tveklöst bästa med hela härligheten. Fläskvartettens bidrag är stämningsfullt, sätter scenen perfekt, och ger hela filmen mer tyngd och klass än vad den egentligen förtjänar.

"Wallander - Kuriren" är inte den första av Henrikssons insatser som Kurt Wallander jag kollar in, däremot var det ett tag sen sist. Jag gick igenom dom tre första, i förra omgången, innan intresset gick och la sig och jag trodde inte det fanns stor chans att plocka upp det igen. Nu är jag inte lika säker. "Wallander - Kuriren" är inte på något sätt ett exempel på stort filmskapande, men den är onekligen bra för vad den är, bra för att vara snabbproducerad underhållning. Lättglömd, stabil och faktiskt helt okej, och jag kan nog tänka mig hålla utkik efter nästa fall också.