Wallander - Skulden 2009

Så var det dags för andra delen i den nya, 13 filmer långa, Wallanderserien att landa i dvd-hyllor runt om i landets mackar och videobutiker. Det här är en direkt till dvd-produktion med andra ord och frågan är om den klarar av att följa upp den fullt dugliga "Hämnden" som gick på bio i vintras.

Den här gången är det en hyfsat mörk historia som den gode Wallander får nysta i: en ung pojke försvinner från ett dagis och misstankarna faller snabbt på en nyligen frigiven pedofil som bor i närheten. Men är allt så enkelt som det ser ut att vara på ytan?

"Skulden" har ett betydligt snävare fokus jämfört med föregångaren, det är i grunden en enkel men djupt tragisk historia med endast ett fåtal personer som är centrala för historien. Det här har sina fördelar då manusförfattarna tar sig tid att grotta ner sig ordentligt i den underliggande problematiken, men samtidigt känns storyn lite futtig i jämförelse med tidigare alster.

Lena Endres åklagare tar ett steg fram och tar föga förvånande plats som en potentiell flamma till Wallander. Något som Stina Ekblads rättsmedicinare höjer ögonbrynen åt. Kanske vi har ett romantiskt triangeldrama att vänta oss längre fram i serien? Men förutom det ägnar "Skulden" väldigt lite tid åt att utveckla filmens centrala karaktärer. Visst, Martinsson (Douglas Johansson) får en stund i rampljuset och tillåts pröva sin envishet, annars är det tunnsått på den fronten. De två nykomlingarna i sammanhanget, Sverrir Gudnason och Nina Zanjani, har i stort sett små biroller och får vackert vänta på att få ge sina karaktärer lite kött på benen.

Överlag gör dock skådespelarna ett godkänt jobb, framförallt Jan Myrbrand som pedofilen Gregor Frankman är strålande. Krister Henriksson som kan sin världströtte polis vid det här laget och gör en nedtonad Wallander som då och då exploderar i vrede eller försjunker i hopplöshet.

Till syvende och sist är "Skulden" en hyfsad Wallanderfilm, inte lika spektakulär som föregångaren, men också med en betydligt mer intressant frågeställning i botten. Tyvärr blir det aldrig riktigt spännande, vilket får anses vara ett kardinalfel i genren. Det ska dock sägas: som en småtrevlig söndagsdeckare på en tv-kanal nära dig kommer den göra sig alldeles utmärkt och det, antar jag, är väl hela poängen.