Waltz with Bashir 2008

I juni 1982 anföll den israeliska armén Libanon efter att PLO (som vid denna tid befann sig i södra Libanon) under en längre period hade utsatt Israel för attacker av olika slag. Kort därefter mördades den libanesiska politikern Bashir Gemayel, vars anhängare, de kristna falangisterna, anklagade palestinierna för mordet. Efter att israelerna hade intagit Beirut, mördade falangisterna, som hämnd för attacken på sin ledare, hundratals civila i de två palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila (belägna i södra Beirut) medan den israeliska styrkan tittade på. Regissören Ari Folman ingick i denna.

”Waltz with Bashir” inleds med att Folman inser att han inte kommer ihåg något av det som han har hört eller sett under sin tid som soldat i Libanon. För att få ett grepp om vad som har hänt, besöker han sina tidigare armékollegor och frågar ut dem om deras upplevelser. Under de följande samtalen träder minnena långsamt fram, tills Folman även minns den massaker som han, hans kamrater och befälhavare stod som passiva åskådare till.

Om vi väljer att klassificera ”Waltz with Bashir” som en antikrigsfilm, finns det två ting som skiljer den från dess fränder. För det första är filmen animerad. Ett mycket bra grepp då filmmakarna har, genom detta, kunnat framställa scener och skapa effekter som i en icke-animerad version inte hade varit möjliga alternativt oerhört svåralstrade. För det andra blandas i filmen, tack vare de grova men välkonstruerade animationerna och effektfullt valda färgerna, de israeliska soldaternas verklighet med deras fantasier på ett snyggt, fascinerande och skrämmande vis.

Låt oss nu titta på filmens innehåll. Krigskritiska filmer finns det gott om. En del intar en politiskt medveten ton, andra får oss att lämna biografen med tårar i ögonen och en obehaglig känsla inombords, medan ytterligare några kommer och går utan att vårt sinne tar något större intryck. ”Waltz with Bashir” hör till den skara som inte berör mig känslomässigt. Här vill jag påpeka att jag inte menar att jag inte blir uppskakad av det som hände i de två palestinska flyktinglägren. Det jag menar är att sättet på vilket filmen väljer att berätta inte griper tag i mig, varken vad gäller de israeliska soldaternas eller de palestinska flyktingarnas situation. Helt enkelt då jag aldrig kommer in i filmen emotionellt sett, utan hela tiden är högst medveten om att det bara är en film som jag bevittnar och inte en skildrad verklighet. Vad det i sin tur beror på? Förklaringen är enkel. Hur välritad en animation än är, är den bara en fiktivt skapad bild, som omöjligt kan framkalla samma medkänsla hos mig som en levande skådespelare av kött och blod kan göra. För det är här som animerad film har sin begränsning. En teckning kan förmedla komik, ironi eller beröra ett samhällsproblem på ett intellektuellt vis, men jag personligen kan inte gråta åt några ritade streck och färgklumpar, även om de symboliserar något större än så.

Däremot fungerar filmens animationer perfekt när förnuftsriktade problem skall avhandlas. Flera av de situationer som berörs i ”Waltz wih Bashir” kan och bör utvecklas till etiska och moraliska diskussionsfrågor. Det är särskilt en som jag vill betona. I filmens avslutande delar dras paralleller till Förintelsen. Under andra världskriget var det judar som mördades av tyska soldater. År 1982 var det palestinier som mördades av libanesiska soldater medan israeliska soldater tittade på hur barn, kvinnor och män sköts ner på samma sätt som deras egna föräldrar och mor-/farföräldrar hade skjutits ner fyrtio år tidigare. Jag hade dock gärna sett att Folman hade utvecklat detta resonemang mer allmängiltigt och diskuterat det faktum att gårdagens offer kan vara morgondagens förövare och vice versa, oavsett gruppindelning. För även om ”Waltz with Bashir” tyvärr är aktuell idag, upplevs den sannolikt som endast giltig för ett begränsat geografiskt område och en begränsad period. Precis som de flesta andra antikrigsfilmer.