Weathering with You 2019

I denna era präglad av mäktiga superhjältar och övernaturliga krafter är "Weathering with you" ett lika passande som välkommet och friskt avvikande exempel på den typen av berättelse. Den kvinnliga huvudkaraktären Hina (Nana Mori) har nämligen förmågan att förändra vädret, något som kommer väl till pass i ett alternativt Tokyo plågat av konstanta skyfall. Användandet av krafterna utkräver dock en otänkbar kostnad för Hina själv, något som den unga skribenten Hodaka (Kotaro Daigo) snabbt blir varse när han börjar fatta tycke för den omtänksamma väderförändraren.

 

Tokyos oförutsägbara, volatila och våldsamma väder för onekligen tankarna till samtidens brinnande klimatkris och det tror jag är helt medvetet, men samtidigt gillar jag att det inte totalt dominerar. Det förblir genomgående i bakgrunden och ju längre in i berättelsen vi kommer, desto tydligare blir det att filmen har annat att säga. Blickfånget är hela tiden riktat mot den intima och sköra relationen mellan de två huvudkaraktärena och de konstant skiftande omständigheterna omkring dem. Hodaka försöker hitta fotfäste på egna ben efter att ha rymt hemifrån och Hina tampas med altruismens oförlåtande baksida. 

 

Med tanke på att det är Makoto Shinkai ("Your Name") som ligger bakom filmen så är känslosvallningarna inte helt oväntat enormt drabbande i sina extremlägen. När Shinkai verkligen trycker till och tar storyn till vad en mer cynisk person skulle kalla för dess mest manipulativa partier träffar han verkligen djupt i mig och vrider igång ögonkranen. Han samarbetar än en gång med j-pop/rockbandet Radwimps och få saker på en bioduk slår när deras mest bombastiskt sentimentala stycken smäter ihop i total symbios med Shinkais kosmiska fantasyromantik. Det är en fälla de gillrar för de hopplöst naiva, en fälla som jag villigt och godtroget trampar i med glädje.

 

Skönhetens hittas givetvis också i den ljuvliga animationen och det är ingen överraskning att Shinkai får ett regnglittrande Tokyo att se vackrare ut än någonsin tidigare. Den färgsprakande och emotionellt uttömande finalsekvensen, filmens överlägset bästa del och den del som får mig att själv ifrågasätta det betyg jag har satt, är inget annat än ett visuellt under rakt igenom. Under den delen (och flera andra) satt jag bara och häpnade över de överväldigande intrycken som strömmade in i ögon och öron. 

 

De tråkiga nyheterna är att filmen är väldigt splittrad och spretig i dess uppbyggnad. Det är helt uppenbart att Shinkai efter framgångarna med "Your Name" har försökt forma något liknande och hela första halvan av filmen doftar därför bakåtkonstruktion. Väderpremissen, den centrala relationen och de två huvudkaraktärerna är starka grundvalar men dragningarna mellan dem är krokiga. De essentiella pusselbitarna läggs ut på osmidigt vis och passar inte alltid ihop, så det blir minst sagt rörigt och vissa avstickare under speltiden känns helt obetydliga. Det dröjde länge innan jag kände att den centrala romantiska relationen hade tillräckligt mycket kött på benen för att inte bli total pannkaka i tredje akten. Så blev lyckligtvis inte fallet. 

 

Jag förstår själv att de frekventa jämförelserna med "Your Name", en gränslöst mirakulös film, är orättvisa. Där får dock Shinkai skylla sig lite själv, för ett försök till en spirituell uppföljare efter liknande recept bjuder in till den typen av ofördelaktiga parallelldragningar. Jag hade så gärna velat se en "Weathering with You" som är frikopplad från allt det där, men den existerar inte. Den där finalen dock, den där helt otroliga finalen, herrejösses vilket magnifikt spektakel. Förlåt för de hårda orden ovan Makoto, jag ångrar mig, jag tar tillbaka allt.