Wellkåmm to Verona 2006

Verona är en modern – den enda i sitt slag, faktiskt - hälsoanläggning med ambitionen att erbjuda seniorer en bekväm, lyxig och kärleksfull boendemiljö i väntan på att plocka ner skylten. Det drivs av entusiastiske föreståndaren Lennart, som gärna slänger sig med dålig engelska och har ständigt minst en kinesisk affärsman på besök, och hyser några av de mest knäppa, excentriska och kärlekstörstande pensionärer du kan tänka dig.

Walter var en gång i tiden en karl man såg upp till, en ansedd Dramaten-regissör som folk lyssnade på. Nu är han gammal, senil och för det mesta ganska förvirrad, med väldigt få minnen från sitt tidigare liv. Men passionen för teater kommer tillbaks som en blixt från klar himmel den dagen han möter Veronica, hemmets nya gäst. Veronica är en tidigare operadiva, som ovetandes om det själv bär på öknamnet Svarta Änkan – detta för att alla män som kommer henne nära ganska snart hamnar i en kista två meter under jorden. Detta är då inget hinder för gamle Walter, som gör allt för att visa denna rynkiga skönhet intresse på alla tänkbara sätt, och snart har han kommit på den ultimata vägen till hennes hjärta: han ska sätta upp en kärlekspjäs på hälsohemmet, med de boende i rollerna! Och vad passar då inte bättre än ”Romeo & Julia” - den ultimata love storyn? Arbetet med pjäsen går förstås allt annat än problemfritt, men det tar också fram nya sidor hos alla inblandade, och får många att på nytt upptäcka kärleken på ålderns höst.

Gammal är äldst, som det brukar heta, och denna uppsättning veteraner med Jan Malmsjö,  Ghita Nørby och Erland Josephson i spetsen ger fantastiska rollprestationer, som man kommer att minnas länge. Med lång erfarenhet och en god portion självironi spelar de skjortan av sina yngre kollegor. Den äldre generationens biobesökare, som växt upp med Malmsjös eller Nørbys filmer kommer garanterat ha stor glädje av deras insatser i ”Wellkåmm to Verona”. Det här filmen är något så ovanligt som en kärlekskomedi för de äldre (samt mycket äldre), men även för de som är mer i min ålder och ner i tonåren är det ju alltid kul att se gamlingar bjuda på sig själva. Vare sig det handlar om alzheimers, reumatism, strokes eller döden, inget ämne är för känsligt att skämta om för regissör Suzanne Osten. Hennes och Erik Uddenbergs manus är proppfyllt med några av de roligaste repliker jag hört i en film på länge. Mixen av svart humor, situationskomik och romantik gör den till en riktigt skön komedi med något för alla, oavsett ålder. Däremot kan denna blandning samtidigt bidra till att få blir hundra procent nöjda med filmens alla beståndsdelar. Själv hade jag svårt för scenerna där man visar korta klipp ur Walters dagdrömmar, där han ser tuttar i skyn eller hästar på väggarna - ”flumsekvenser” som jag kallar det (det finns säkert en djup tanke bakom det hela, men det var isåfall inget jag förstod).

De minns inte mycket, och är kanske inte helt klara i knoppen, men de boende på Verona är ett skönt och glatt gäng som alla bör hälsa på. Och, med handen på hjärtat - har inte du alltid längtat efter ett tillfälle att bjuda med gamla farmor på bio, efter allt hon gjort för dig? Då har du din chans nu. Och kom ihåg: ”we åll niid fiftiin huggs ä däj…!”.