Ett betydande namn för svensk filmindustri har gått ur världen.
Suzanne Osten föddes 1944 och var verksam inom såväl teater, litteratur och framförallt film. Hon kan sägas vara en av de sista från den ”gamla skolans” filmregissörer tillsammans med Ingmar Bergman, Mai Zetterling, Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och Jan Troell.
Hennes surrealistiska och djupt metaforiska stil kom ofta att jämföras med just Ingmar Bergman och Suzanne sågs som ett lovande tillskott i den svenska kulturvärlden under sina tidiga år, samt en av våra stora filmskapare på äldre dagar.
Nedan följer ett par roliga anekdoter som vi hoppas kan belysa och hylla en spännande karriär och ett liv väl levt:
Suzanne Osten och Ingmar Bergman var rivaler
Det kan anses absurt att någon skulle vara ett hot mot självaste Ingmar Bergman, tidernas kanske bästa regissör, men Bergman var känd för sina demoner och han ville inte dela förstaplatsen med någon.
Liksom de flesta unga filmskapare såg Suzanne upp till Ingmar och kunde ibland skicka sina manusutkast till honom, men fick sällan några trevliga ord. ”Bröderna Mozart”, som är ofta ses som hennes bästa film, menade Bergman var det sämsta manuset han läst.
Suzanne Ostens film ”Skyddsängeln”, som hon hoppades skulle ge henne internationellt utlåtande, blev dessutom, enligt henne själv, hindrad av Bergman, som inte ville se någon göra film i samma stil och kanske bättre.
Det sista Olof Palme gjorde var att se en Suzanne Osten-film
När vi väl är inne på ”Bröderna Mozart” och tragiska bortgångar är det ju även läge att nämna en av landets största tragedier.
Vi vet alla vad som hände med vår statsminister den där dagen 1986. Utanför en biograf i Stockholm sköts Olof Palme till döds av en än idag okänd gärningsman, men, kanske mindre viktigt i frågan, vilken film såg han?
”Bröderna Mozart” är svaret. En fantastisk skildring om en egocentrisk och dominant teaterdirektör som sätter upp en pjäs av Mozarts utifrån sin egen tolkning, till rollbesättningens förtret.
Etienne Glaser spelar en briljant huvudroll och filmen gav Suzanne Osten en Guldbagge för Bästa regi. Vad statsministern tyckte får vi aldrig veta, men det finns ju klart värre filmer att se som sin sista film.
Hon regisserade Erland Josephssons sista biofilm
Som en legend inom film är det naturligt att ens öde även sammanflätas med alla möjliga storheter.
Erland Josephsson behöver för många av oss ingen introduktion, men för den som inte är lika insatt är han en av våra största skådespelare, som arbetat med inte bara Ingmar Bergman i ett stort antal filmer och serier, utan även självaste Andrei Tarkovsky.
2012 gick Josephsson bort i Parkinsons sjukdom, men innan dess hann han 2006 med att medverka i Suzanne Ostens ”Wellkåmm to Verona”, som utspelar sig på ett äldreboende med en spännande kärlekshistoria i teaterns anda. Filmen hör inte till hennes mer omtyckta verk, men bjöd oss i varje fall på en återförening med ”Fanny och Alexander”-skådespelaren Jan Malmsjö.
Kämpade för att få ”riktig film” till barnen
Suzanne Osten kanske snarast kopplas till sina existentiella draman eller mer vuxna skildringar, men hon hade faktiskt en oväntad bredd som filmskapare.
Filmen ”Bengbulan” är en intressant och på flera sätt lärorik coming-of-age-upplevelse om en grupp utstötta barns kamp mot en äldre autistisk mobbare. En slags barnvänligare version av det hon ville förmedla i ”Tala! Det är så mörkt”.
För Suzanne var det viktigt att lyfta fram mer realistisk barnfilm grundad i vår verklighet snarare än den dummare underållningen. 2014 utnämndes hon till just barnfilmsambassadör för Svenska Filminsitutet. Hon ville med detta ”spränga branschen och ta reda på vad barn verkligen vill ha”. In i det sista kämpade hon för ungdomskulturen och möjligheten att bredda konsten för alla.
Hennes första och sista film är sammankopplade
Likt det som nämndes ovan ville Suzanne Osten kunna rikta sig till en bred publik när nödvändigt, vilket man minst sagt ser i hennes sista film, som släpptes 2016.
”Flickan, mamman och demonerna” berättar om en psyksjuk mamma som låser in sig själv och sin dotter i tron om att de hemsöks av demoner. Filmen fick mycket god kritik och fångar barnens perspektiv utmärkt i en svår uppväxt.
Utan att det var förutbestämt att hon inte skulle hinna göra mer blev det dessutom ett passande bokslut till Suzanne Ostens karriär. 1982 släpptes hennes mångt och mycket väl mottagna ”Mamma”, som handlar om en ung filmrecensent som vill träffa de största kändisarna.
Filmen är delvis baserad på hennes egen mor, men även sitt eget liv och det blir i sin helhet en intressant kronologi över både ett liv, en karriär och synen på moderskap och hoppfullhet.
Med allt detta sagt, så har en av våra stora regissörer gått ur tiden och mina tankar ligger hos anhöriga. Vila i frid Suzanne Osten!
