What Happened to Monday 2017

Filmer som lyckas vara så dumma och fullkomligt absurda att de svänger över och blir njutbara växer inte på träd, men "What Happened to Monday" är själva definitionen av en sådan film. Regissören Tommy Wirkola och manusförfattarna Max Botkin och Kerry Williamson styr bestämt undan från logik och djup och öser istället på med genrefilmsklyschor och rikligt med ost. 

 

Absurditeten börjar redan i själva premissen. Handlingen är förlagd 25 år framåt i tiden i ett dystopiskt samhälle där en strikt "ett barn per familj"-lag har stiftats till följd av överbefolkning. De familjer som får fler än ett barn tvingas lämna bort dem till regeringen som placerar dem i kryotuber tills det finns resurser för alla. Happy times!

 

Mitt i den smeten får vi följa bankarbetaren Karen Settman (Noomi Rapace), som i själva verket är en identitet som delas av de identiska sjulingarna Monday, Tuesday, Wednesday, Thursday, Friday, Saturday och Sunday. Varje syster får "sin" dag i veckan ute i verkligheten, resten av tiden spenderar de instängda i sin lägenhet. Deras morfar Terrence (Willem Dafoe), som har lärt dem allt han kan och försöker skydda dem till varje pris, tyckte att han var riktigt fyndig när han kom på den namnidén. Jag håller med. 

 

Som titeln vittnar om sätts filmens centrala konflikt igång när Monday försvinner och de resterande sex systrarna inleder en intensiv jakt på sanningen, en jakt vars ledtrådar sträcker sig hela vägen till Nicolette Cayman (Glenn Close), chefen för The Child Allocation Bureau. Men precis som i alla andra konspirationsthrillers finns det starka och högst dödliga krafter som är beredda att gå hur långt som helst för att låta sanningen förbli begravd. 

 

Handlingen är genomgående tunn, själva upplösningen på mysteriet är långt ifrån vattentät och de flesta av vändningarna längs vägen kan man se komma på flera mils avstånd, men trots det så finner jag någon form av njutning i att hänga med på tåget. Actionsekvenserna är riktigt sköna och den förvånansvärt ambitiösa världen som Wirkola har byggt upp för nostalgiskt tankarna till filmer i stil med Paul Verhoeven-klassikern "Total Recall". Det finns ingen tvekan om att jag trivs där. 

 

Precis som Verhoeven vet Wirkola vilka personer han gör den här filmen för och blåser därför på rejält med grafiskt våld, stökig action och karikatyrer. Varenda en av de sju systrarna har så pass parodiskt distinkta personligtdrag, intressen, frisyrer och klädval att det är svårt att köpa att de har varit instängda tillsammans hela sina liv. Noomi Rapace gör dock en riktigt stabil insats, skänker systrarna ett visst mått av trovärdighet och tacklar vad som måste ha varit en skrämmande utmaning med lätthet. Att hon är en så pass fysisk skådespelare kom väl till hands också. 

 

Addera sedan halvdassiga digitala effekter (illusionen med sjulingarna är dock fulländad), svarta hål i handlingen som stundtals riskerar att svälja hela filmen och kreativa dödsfall med älskvärt ostiga oneliners. Kort sagt är det en film för midnattspubliken och på den nivån fungerar den så pass bra, att den har potential att bli något av en kultfilm.